Sida 439
Ersson, Erik, i Vallsta
--53; med "Supplement" till 1853, 3 bd, 1858--68), utmärkt för sällsynt noggrannhet och fullständighet samt för rikedom på personhistoriska upplysningar. E. Ebg.
Thomas Erslew.
Erslev. 1. Edvard E., dansk geograf, f. 13 dec. 1824 i Jägersborg nära Köpenhamn, d. 1 jan. 1892, tog 1850 magisterkonferensen i naturhistoria och var 1850-71 lärare först i Roskilde, senare i Aarhus. Sistnämnda år lämnade han skolans tjänst med titel af professor. E. utgaf en populär geografisk, skildring: Den danske stat (1855-57), i hvilken han följde J. F. Schouws grundsatser rörande geografiens behandling, och sedan 1865 en rad läroböcker i geografi för olika stadier af undervisningen och efter en väsentligen ny plan. E:s geografier och kartböcker användes under lång tid mycket i Danmark (11-16 uppl.) samt ha delvis varit förebilder för senare arbeten af samma slag och äfven bearbetats i Finland, Norge och Sverige (mest spridd är "Lärobok i geografi för Sveriges folkskolor", 1873; 17:e uppl. 1906). Sedan E. 1876 fått "Det danske geografiske selskab" till stånd, var han intill 1886 detta sällskaps egentlige ledare såsom sekreterare och redaktör af dess tidskrift. 1885 utgaf han Nye oplysninger om brödrene Zenis rejser och 1886 Jylland, studier og skildringer til Danmarks geografi. E. Ebg.
2. Kristian Sofus August E., den föregåendes brorson, dansk historiker, f. 28 dec. 1852 i Köpenhamn, blef 1870 student och tog 1876 magisterkonferensen i historia samt 1879 doktorsgraden. 1883 blef han professor vid universitetet. Redan innan han blef student, fick han i uppdrag att utarbeta en beskrifvande förteckning öfver K. J. Thomsens samling af medeltidsmynt (1873-76). Hans gradualafhandling, Konge og lensmand i 16:de aarh. Studier över statsomvæltningen i 1536, og dens fölger for kongemagt og adelsvælde, kastade ett nytt ljus öfver en af de viktigaste tilldragelserna i Danmarks inre historia. Samtidigt (1879) utgaf han det material, på hvilket han byggt: Danmarks len og lensmænd i det sextende aarhundrede (1513-96), fortsatt i Danmark-Norges len og lensmænd 1596-1660 (1885). I Dronning Margrethe og Kalmarunionens grundlæggelse (1882) underskattar han väl Margaretas storverk, de nordiska rikenas förening, men lämnar viktiga bidrag till en klar uppfattning af hennes politik och personlighet. 1901 följde dess fortsättning, Erik af Pommern, hvari han med kraft och skicklighet tar hans styrelse i försvar och särskildt framhåller hans ifver att bevara Sönderjylland åt riket. En rad specialafhandlingar öfver viktiga tilldragelser i Danmarks medeltidshistoria bär vittne om E:s både skarpsinne och sällsynta förmåga att framhålla nya synpunkter vid ämnenas behandling, så att de stundom framträda i en alldeles ny belysning. Dit höra hans mot O. S. Rydberg (se denne) polemiskt riktade undersökning om Unionsbrevet fra Kalmarmödet 1397 (1889, 1891), vidare Frederik IV og Slesvig. En fortolkning af hyldingsakterne 1721 (1901) samt en serie studier öfver Valdemarernes storhedstid (1898). Stort värde eger ock hans utveckling af grunderna för källskriftskritiken. Af mera omfattande art är hans Oversigt over middelalderens historie (1-3, 1891-95), som hufvudsakligen behandlar samhällsutvecklingen. I sammelverket "Danmarks riges historie" skref han andra delen, omfattande tiden 1241-1481 (1904). E. har vidare utgifvit "Frederik I:s danske registrator" (1879) och "Danske kanceliiregistranter 1535-60" (1881-82), båda dessa tillsammans med W. Mollerup, samt "Aktstykker og oplysninger til rigsraadets og stændermödernes historie i Kristian IV:s tid" (3 bd, 1883-90). Under hans ledning utges Repertorium diplomaticum regni Danici mediævalis (förteckning öfver Danmarks bref från medeltiden med utdrag ur de hittills otryckta), hvaraf utkommit bd I-III, omfattande tiden 1085-1450 (1894-1906). Hit hör också hans upplaga af "Testamenter fra Danmarks middelalder indtil 1450" (1901). E. blef 1894 led. af Vet. och vitt.-samh. i Göteborg. E. Ebg.
Ersmässa, Ersmässe-ax. Se Eriksmässan.
Ersson, Erik, i Vallsta, riksdagsman, f. 15 jan. 1811 på fädernegården Vallsta i Hälsingland, d. där 21 mars 1872. Han blef 1841 ensam egare af Vallsta och valdes 1847 enhälligt till riksdagsman i bondeståndet för Västra Hälsinglands domsaga. Med undantag af 1850 års riksdag, då sjuklighet hindrade hans val, fortfor han att vid alla riksdagar t. o. m. 1868 representera kretsen, först i bondeståndet, sedan i Andra kammaren. I följd af sin duglighet, rättrådighet och oegennytta förvärfvade E. allmänt och stort anseende och inflytelse samt ansågs t. o. m. på de senare åren som den mäktigaste i bondeståndet. E:s tilltagande sjuklighet bidrog dock väsentligt till, att i Andra kammaren, där E. var med om landtmannapartiets bildande, icke han, utan Carl Ifvarsson kom att taga ledningen bland de gamle ståndsbröderna. Riksdagarna 1853-54 och 1856-58 tillhörde han lagutskottet och vid de öfriga statsutskottet, var 1865 medlem af talmanskonferensen, 1866-67 bankofullmäktig, deltog i två statsrevisioner (1857 och 1860), var en af riksdagens deputerade vid Karl XV:s kröning i Trondhjem samt medlem i kommittén för utredande af frågan om grundskatternas inlösen (1864-66) och af kommittén för revision af föreningsakten mellan Sverige och Norge (1865-67). Om arbetet för representationsreformens genomförande inlade han stor förtjänst. I norska frågan 1859-60 omfattade han den uppfattning, att ståthållarfrågan vore af unionell natur, och instämde i alla delar med det af allmänna besvärs- och ekonomiutskottet afgifna
Källa: Project Runeberg ·
