Sida 486
Ester
hade några barn, bestämde han till sin efterträdare sin kusin Caesar (1597-1628), sonen till en naturlig son af Alfons I. Denne erkändes af kejsaren såsom hertig i de tyska rikslänen Modena och Reggio, hvaremot påfven begagnade tillfället och indrog Ferrara och öfriga huset E. tilldelade påfliga län. Hans efterträdare Alfons III (1628-29), som gick i kloster (d. 1644), Frans I (1629-58), som 1635 förvärfvade furstendömet Correggio, Alfons IV (1658-62) samt Frans II (1662-94), som utvidgade Biblioteca Estense och stiftade ett universitet i Modena, voro obetydliga furstar. Den sistnämnde dog barnlös, och kardinal Rinaldo E. (1694-1737) lämnade sitt kyrkliga ämbete och besteg tronen. Genom sitt gifte med Charlotta Felicitas af Braunschweig förenade han de sedan 1070 skilda grenarna af huset. Han inköpte Mirandola. Sonen Frans III (1737-80), gift med en dotter till Filip af Orleans, förlorade 1745 sina länder, men återfick dem vid freden 1748. Han samlade kring sig lärda, bl. a. Muratori och Tiraboschi. Frans' son Rinaldo III (1780-1803) gifte sig till Massa och Carrara, miste 1797 genom Campo-Formio-freden Modena och Reggio, men fick genom freden i Lunéville Breisgau. Vid hans död, 1803, öfvergick detta till hans dotter Maria Beatrix' son (med ärkehertig Ferdinand af Österrike) Frans IV (d. 1846), som förlorade det genom freden i Pressburg 1805. Han återfick 1815 Modena och ärfde 1829 efter sin moder Massa och Carrara. Han förde ett despotiskt regemente, blef 1831 fördrifven, men snart återinsatt på tronen af österrikiska trupper. Hans son Frans V (1846-59) regerade i sin faders anda, blef 1848 fördrifven, hvarvid Modena anslöt sig till Sardinien, men återvann redan s. å. med österrikisk hjälp sin tron. 1859 blef han ånyo bortjagad, och Modena slöt sig till Sardinien. Med honom utslocknade 1875 på svärdssidan huset Österrike-Este. Litt.: Ciscato, "Storia d'E. dalle orig. al 1889" (1890). T. H-r.
Estella [este'lja], distriktshuvudstad i spanska prov. Navarra, vid floden Ega. 5,736 inv. (1900). E. är i strategiskt afseende viktigt, emedan det behärskar flera pass mellan Kastilien och Aragonien. Don Carlos hade där 1833 länge sitt högkvarter. 24 aug. 1873 besattes det af carlisterna, befästes starkt, angreps förgäfves 1874 af republikanerna, hvarvid Concha föll (29 juni), samt utgjorde sedan, ända till febr. 1876, då det eröfrades af Primo da Rivera, deras förnämsta fäste och Don Carlos' högkvarter.
Estemo 1. Estemoa, stad i det gamla Palestina, i Juda bergsbygd, motsvarande det nuv. , en större by med gamla ruiner s. v. om Hebron. E. S-e.
Estemoa. Se Estemo.
Estenberg, svensk adlig ätt, som härstammar från kamreraren i likvidationskommissionen Per Olofsson (f. 1646 på Esta i Södermanland, d. 1731 i Lund), som 1719 adlades med namnet E.
1. Olof E., Per Olofssons son, sekreterare i (närmaste föreståndare för) Riksarkivet, f. 1680 i Stockholm, d. där 1752, ingick i krigsexpeditionen, där han 1718 befordrades till registrator, fick 1722 k. sekreterares titel, var 1728-40 sekreterare i Riksarkivet och utnämndes 1739 till kansliråd.
2. Peter E., den föregåendes broder, universitetslärare, f. 1686 i Stockholm, d. 1740, utnämndes 1716 till filos. adjunkt vid Lunds universitet, blef 1719 professor i grekiska därstädes och 1727 kyrkoherde i Näsums och Jämshögs församlingar af Lunds stift. Karl XII utsåg E. till guvernör för sin syssling grefve Karl Gyllenstierna, och med denne företog E. 1717-18 resor i främmande länder, hvarunder han en tid var handsekreterare hos konung Stanislaus af Polen. E. utgaf några akademiska disputationer samt skref dikter och tal på svenska, grekiska och latin.
3. Per E., den föregåendes sonson, arkitekt, f. 1772, d. 1848 i Stockholm, blef vid tjugu års ålder lärjunge hos Desprez samt 1795 konduktör vid slottsbyggnaden i Stockholm. Han studerade byggnadskonst och äfven teckning under ledning af Desprez, hvars maner han antog, utan att höja sig tiU någon synnerlig själfständighet. 1798 blef E. byggmästare och året därefter agré vid konstakademien samt egnade sig sedan hufvudsakligen åt byggnadsföretag för enskildas räkning. Han erhöll professors titel 1820. -rn.*
Estepa, distriktshuvudstad i spanska prov. Sevilla. 8,591 inv. (1900). Moriskt kastell. Klädestillverkning, oljekvarnar.
Estepona [-å'na], distriktshuvudstad i spanska prov. Malaga, vid Medelhafvet, vid foten af berget Sierra Bermeja. 9,310 inv. (1900). E. har en öppen redd, frukt-, vin- och sockerodling, korkfabriker samt fiske.
Ester, kem., organiska kroppar, uppkomna ur alkoholer och syror under vattenförlust. De motsvara i viss mån salterna. Så t. ex. motsvarar ättiksyrans etylester CH3 CO2-C2 H5 kaliumacetat CH3 CO2-K. Emellertid äro estrarna icke liksom salterna dissocierade. Estrarna kunna såväl bildas ur komponenterna som sönderdelas i dem med tillhjälp af mineralsyror, hvilka i egenskap af katalysatorer påskynda uppnåendet af jämvikt mellan fri alkohol, fri syra, ester och vatten. Till estrarna höra många viktiga ämnen, främst fetterna, i hvilka den trevärda alkoholen glycerin är bunden vid fettsyror eller oljsyror, vidare vaxarter och fruktessenser. Liksom baser kunna bilda sura salter, kunna alkoholer med flervärda syror bilda sura estrar, s. k. estersyror. H. E.
Ester (estn. eestlane, fi. virolainen; namnet torde ha öfverflyttats till esterna från deras södra grannar letterna och litauerna, hvilka af Tacitus kallas Aestni), ett till den finsk-ugriska stammen hörande folk i Estland och norra Livland - där språkgränsen mot letterna går från något n. om Salismünde i v., förbi Wirzjärvsjöns södra ända till Pskovska sjön i ö. - samt åtskilliga distrikt af de till Estland och Livland närmast gränsande ryska guvernementen. Esternas hufvudmassa bor i Estland (365,959 pers. 1897, d. v. s. 89 proc. af landets befolkning) och norra Livland (518,594 pers., 40 proc. af hela befolkningen), 907 i guv. Vitebsk, 25,458 i guv. Pskov, 64,116 i Ingermanland. I allt funnos 1897 i ryska riket 1,002,738 ester, af hvilka omkr. 200,000 voro grekiska katoliker, de öfrige protestanter. - Redan vid sitt första framträdande i historien voro esterna jordbrukare, men därjämte tappra krigare och skickliga sjömän, hvilka såsom fruktade sjöröfvare i sina små öppna farkoster särskildt från Ösel genomkorsade Östersjön och härjade bl. a. Sveriges östkust och 1187 i Mälaren. Till skydd mot fientliga anfall uppförde de på lämpliga
Källa: Project Runeberg ·
