Sida 538
Eufrat
skolan, från Isthmos och verksam omkr. 365-330 f. Kr. Han var både målare och bildhuggare samt arbetade - enl. Plinius - i brons och marmor, utförde kolosser och ciselerade bägare samt skref böcker öfver symmetri och färglära. E. framstår i sin proportionslära såsom en föregångare till Lysippos. Som. målare synes E. ha älskat en kraftig formgifning, ty själf skall han ha yttrat om en af honom målad Theseus, att hans hjälte såg ut, som vore den uppfödd med oxkött, då däremot en Theseus af Parrhasios tycktes ha fått endast rosor till näring. Af hans i forntiden så berömda skulpturer - Athena, Leto med sina nyfödda barn Apollon och Artemis på armarna, Apollon Patroos, Dionysos m. fl. - finnes nu ingen kvar i original, och endast en är känd i efterbildning, nämligen nyssnämnda Leto, som på Plinius' tid var uppställd i Concordias tempel i Rom och af hvilken man, tack vare på gamla bronsmynt från Mindre Asien befintliga afbildningar, kunnat bestämma marmorkopior i Museo Torlonia och Kapitolinska museet i Rom. Tyvärr saknas å båda Letos hufvud, hvarför de icke kunna ge oss någon afspegling af det själfulla ansiktsuttryck, för hvilket E:s skapelser voro så frejdade. - En af hans märkligaste målningar lär ha varit Orfeus, ställande sig vansinnig. _ O. G-g.
Eufrat (babyl. Purat, af sumeriskt pura, vatten, fornpers. Ufratu, hebr. Prath, grek. Εὐφράτης, arab. Frat l. Furat), den största floden i Främre Asien, uppstår på det armeniska höglandet af två källfloder, en nordlig och en sydlig. Den förra, Frat l. Kara Su (armen. Efrat l. Jefrat), af orientalerna betraktad som hufvudströmmen, ehuru blott 440 km., upprinner på Dümlü Dag i en mindre sjö (2,629 m. ö. h.) och strömmar mot s. v. till slätten omkring Erzerum (1,750 m. ö. h.) och därifrån till Erzingan (1,189 m.), upptagande Ovajik Su, Merjan och Chanduklu (fr. h.) samt Fuslu Su (fr. v.) och nedanför Erzingan Kumur Su (fr. h.). Vid Avschin börjar en cañon med öfver 300 m. höga väggar, som räcker till Pingan, och därefter en djupt nedskuren dalgång med vackra scenerier ända till föreningen med den andra källflöden, Murad Su (armen. Aradzani). Denna har sina källor på norra sidan af Ala Dag, n. om sjön Van, på 3,500 m. höjd, strömmar västerut till Alaschgerd-slätten, där den får flera tillflöden, tager där sydvästlig riktning genom berglandet till slätten vid Musch, där den upptar Kara Su, från bergen v. om Van, och slutligen genom en mera öppen terräng, hvarunder den får sitt största tillflöde, Peri Su, till sin förening med Frat. Dess längd är omkr. 665 km. Den förenade strömmen, som vid Keban Maden sänkt sig till 740 m. höjd ö. h. och har en bredd af 100 m., strömmar mot v., s. och ö. rundt Muscher Dag, hvarunder den fr. h. upptar Kuru Tschai och Tokhma Su, genom en 400 m. bred dalgång, men denna sammantränges nu till en smal klyfta, i hvilken floden genombryter Taurus i en rad forsar och fall. Ett stycke ofvanför Samsat (460 m. ö. h.) lämnar floden berglandet och anträder sitt mellersta lopp (till Hit) genom en trädlös, svagt befolkad slätt i en flera km. bred dal, som den urholkat i berggrunden. Dalen är till större eller mindre djup betäckt med alluvium och på några ställen odlad medelst konstgjord bevattning. Från Biredjik (356 m. ö. h.), där den kommit 150 km. nära Medelhafvet, får den ett långsamt lopp, men kan ej passeras af ångbåtar längre upp än till Meskene, 90 km. s. om den ort, där den upptagit bifloden Sadjur. Den får nu sydöstligt lopp mellan dungar af videbuskar och tamarinder samt (nedanför Ed Der) af dadelpalmer, limoner och oranger och upptar fr. v. Belich och Chabur, dess sista biflod. Mellersta E. var i äldre tider en viktig gräns: den skilde Assyrien från hetiterna, var gräns för Juda rike i dess största utsträckning och under flera perioder romerska rikets gräns. Före nomadernas ankomst från Central-Asien lågo många blomstrande städer vid dess stränder. Nu är befolkningen mycket gles, och de enda städerna äro Samsat, Biredjik, Ed Der, Anah och Hit. Vid Hit, kändt för sina petroleumoch asfaltlager, börja de alluviala aflagringarna, och floden rinner genom en oafbruten slätt utan sten eller berg (utom vid el-Haswa ofvanför Hille). Vid Bagdad kommer E. 35 km. nära Tigris, men floderna aflägsna sig åter något från hvarandra, omslutande den babyloniska slätten (arab. Sawád). I forna tider fördelade stora bevattningskanaler (hvilka ännu synas) flodens vatten öfver slätten och gjorde den till ett af de bördigaste länderna i Orienten. Floden bildade då liksom ännu stora saltträsk (paludes chaldaici, arab. el-Batiha), innan den vid Korna förenar sitt långsamt flytande, klara vatten med den pilsnabbt framilande, mer än dubbelt vattenrikare Tigris' smutsgula böljor. Det gamla kanalsystemet, hvars ålder går åtminstone 7,000 år tillbaka, började förfalla i 11:e årh. vid de turkiske nomadernas uppträdande, och dess ruin fullbordades i 17:e årh. af sjammar-araberna. Den förenade floden, Sjatt el-arab, som är omkr. 1,000 m. bred och 5,5--9 m. djup, så att t. o. m. krigsfartyg kunna gå upp i densamma, mynnar ut i Persiska viken vid Fao, 90 km. nedanför Basra. Vid Muhammera, 40 km. nedanför Basra, tillkommer från ö. en sannolikt med konst åstadkommen arm af Karun. Flodens hela längd, från Murads källor, är nära 2,900 km., däraf 850 km. komma på öfre loppet, 1,160 på mellersta och 885 på nedre (170 km. på Sjatt el-arab). Floden börjar stiga i slutet af mars och når sitt maximum i slutet af maj; vattenståndet är lägst i nov., då klippor och grund samt rester af gamla fördämningar göra floden otrafikabel. Under högvatten gå små ångbåtar upp till Meskene, men större delen af flodfarten upprätthålles af flottar af uppblåsta får- och getskinn (kellek). I sitt nuvarande skick är floden oduglig för oafbruten ångbåtstrafik, men Eufratdalens fördelaktiga geografiska läge har framkallat förslag att sammanbinda Medelhafvet och Persiska viken medelst järnväg såsom alternativ kommunikationsväg till Indien. Alla dessa förslag ha hittills stannat på papperet på grund af penningfrågan eller turkiska regeringens omedgörlighet. 1872 och 1882 godkände en kommitté af engelska underhuset en linje från Sueidie, nära Orontes' mynning, förbi Aleppo till Meskene och därifrån längs E. till Basra. Andra förslag afse en linje från Tripolis vid Syriska kusten genom öknen till Tekrit vid Tigris och därifrån till Bagdad och Basra; från Alexandrette förbi Aleppo till Meskene; en utsträckning af Mersina--
Källa: Project Runeberg ·
