Sida 475
Espinas, Alfred Victor
gången "afprofvades" af en internationell församling och befanns öfverträffa de djärfvaste förväntningar. Kongressens hufvudresultat blef tillsättandet af en tills vidare provisorisk språkkommitté med uppgift att revidera de olika språkens esperantoordböcker samt åstadkomma full öfverensstämmelse i ordens öfversättning. Den andra kongressen hölls 1906 i Genève. I denna deltogo öfver 1,100 esperantister, däraf omkr. 1,000 främlingar, representerande de flesta europeiska folk och flertalet civiliserade länder i Amerika, Asien och Afrika. Medan den första kongressen hufvudsakligen koncentrerat sitt arbete på rent språkliga frågor, fick den andra sin prägel af de många fackliga sammanträdena, hvarvid esperanto var medel, ej mål. Efter Boulogne-kongressen inrättades i Paris en esperantisk centralbyrå. Där upprättas ett centralbibliotek af all utkommen esperantolitteratur samt föres statistik. Af denna framgår, att vid midten af 1906 antalet föreningar var 394 (däraf i Frankrike 109, Storbritannien 65, Tyskland 35, Österrike-Ungern 26, Schweiz 22, Spanien 20, Ryssland 16, Sverige 15, Förenta staterna 14, Holland 7, Japan 5 och Danmark 2).
1906 var esperanto taget i praktisk användning af åtskilliga hundratal handelsfirmor i olika länder, och Englands förnämsta handelsinstitut hade infört språket såsom officiellt examensämne. Därjämte var esperanto upptaget som undervisningsämne i ett 20-tal franska lycéer, och staden Paris hade genom stadsfullmäktigebeslut infört detsamma på mellanskolornas schema. En massmotion, undertecknad af öfver 100 deputerade, har i franska parlamentet påyrkat esperantos införande i samtliga franska statens skolor.
S. å. bildades på möte i Stockholm af representanter från föreningar i olika delar af landet Svenska esperantoförbundet med månadsskriften "Esperantisten" som sitt organ.
Esperantospråkets grundläggande dokument äro 1) grammatik i 16 regler; 2) "universala vortaro" ordbok omfattande omkr. 3,000 ordstammar, samt 3) "Ekzercaro", öfningssamling, äfven innehållande en del syntaktiska anvisningar. Efter att från början ha varit normen konfirmerades dessa skrifter af kongressen i Boulogne-sur-mer såsom Fundamento de esperanto, hvarvid doktor Zamenhof frånsade sig all bestämmanderätt öfver språket, som sålunda öfverlämnats att fritt utveckla sig på denna grundval. Ordförrådet är sammanställdt enligt principerna: största möjliga internationalitet, minsta möjliga antal stamord och inga homonymer. Rotorden äro dels "fullständigt internationella" ord, t. ex. hotell, argument, distrikt, figur, form, minut, sekund, o. s. v. (75 proc. af ordboken), dels "ord med begränsad internationalitet", d. v. s. gemensamma för ett större antal språk, t. ex. stammen flam, flamma, flor, blomma (24 proc.), och dels icke internationella, men dock af ett flertal européer kända ord, t. ex. hund, hund, brov, ögonbryn, vost, svans (l proc.).
Bokstäfverna i esperantoalfabetet äro vokaltecknen: a, e, i, o, u, och konsonanttecknen: b. c, c, d, f, g, g, h, h, j, j, k, l, m, n, p, r, s, s,t, u, v, z. Af dessa uttalas c som ts, c som tj, g som dj, h som tyskt ch, j som franskt j, s som sj, u som kort (konsonantiskt) u, z som tonande (lent) s; de öfriga i enlighet med deras svenska benämning. Tonvikten ligger i flerstafviga ord på näst sista stafvelsen.
Af grammatikens regler må anföras följande: Bestämda artikeln är la. obestämd finnes ej. Substantivet kännetecknas genom ändelsevokalen o, plur. lägger därtill j, ackusativ tillfogar n, genitiv bildas med prepositionen de (af), dativ med al (åt, till). Adjektivet har ändelsen a, böjes i öfrigt som substantivet och kompareras med pli (mer), plej (mest). Ordningstal bildas af kardinaltalen medelst adjektiv-ändelsen: tri 3, tria tredje. Likaså possessiva pronomina af de personliga: mi, jag, mia, min. Verbet har enahanda form i ental och flertal för alla personerna; presensändelse as, preteritum is, futurum os, konditionalis us, imperativ-optativ u; infinitiv i (intet infinitivmärke); aktiva participer för de tre tiderna på anta, inta, onta; passiva participer på ata, ita, ota; hjälpverbet esti (att vara) bildar passiv tillsammans med passivt particip. - Härledda adverb ändas på e; kompareras som adjektiven. - Ordbildningen sker, utom genom sammansättning, medelst 6 förstafvelser och 25 ändelser, med hvilkas hjälp massor af ord kunna härledas ur ett och samma rotord, ord, till hvilka man alltså själf bär nyckeln, utan att de behöfva särskildt inläras. Så t. ex. får man genom förstafvelsen mal- ur varma varm, malvarma kall, ami älska, malami hata o. s. v.; af arbo träd, arbaro skog; fajro eld, fajrero gnista; ridi skratta, ridegi gapskratta, rideti le; rego konung, regino drottning; instrui undervisa, instruisto lärare, instruistino lärarinna; tondi klippa, tondilo sax, tranci skära, trancilo knif; kuiri koka, kuirejo kök, o. s. v. Af svenska läroböcker i esperanto må nämnas P. Nylén. "Lärobok med öfningar" (4:e uppl. 1906), och P. Ahlberg, "Esperanto-svensk ordbok" (1905). P. Nn.
Espered, socken i Älfsborgs län, Ås härad. 2,887 har. 696 inv. (1906). Annex till Rångedala, Skara stift, Ås kontrakt.
Esperöd, bränneri i Tranås socken, Kristianstads län, tillhörande Pressjäst- och foderämnesfabriks-akt.-bol. i Landskrona, tillverkade 1904-05 185,316 liter råbrännvin till ett värde af 142,357 kr. samt 239,136 kg. pressjäst till ett värde af 80,303 kr. Arbetsstyrkan utgjorde 12 man.
Esphult, socken i Kristianstads län, Gärds härad. 3,912 har. 890 inv. (1906). E. bildar med Linderöd ett regalt pastorat i Lunds stift, Gärds kontrakt.
Espiche1, Cabo, udde på Portugals kust, utgör utlöpare af Serra da Arrabida och bildar yttersta spetsen af den halfö, som skiljer Lissabonviken från Setúbalviken. Fyr.
Espiègle [-iägl], fr. (af ty. Eulenspiegel. sv. Ulspegel se d. o.), skalk, gyckelmakare, spefågel, skälmunge. - Espiéglerie [-gleri], narrstreck, odygd, puts, skälmstycke.
Espignol [espinjå7!], af fr. espingole, fordom ett slags musköt med trattformigt vidgad pipa. Se Kulspruta.
Espinas [-na7], Alfred Victor, fransk filosof, f. 1844, sedan 1893 professor i nationalekonomi vid Sorbonne, har gjort sig bemärkt särskildt genom det uppslag han gifvit till ett vetenskapligt studium af djurens samhällslif genom sitt arbete Sociétés animales (1877). Han har därjämte utgifvit flera skrifter inom filosofiens (La philosophie expérimentale en Italie, 1880), och nationalekonomiens (Histoire des doctrines économiques, 1892, Les origines de la technologie, 1897) historia. 1905 vardt han medlem af Institutet. S-e.
Källa: Project Runeberg ·
