Sida 683
Falk, Herman Adolf
Martyren Tarcinus (marmor, i Luxembourg), utställde s. å. Ofelia (med Kristina Nilssons drag) och vidare Corneille (staty i marmor, 1872, i Théâtre français), Egyptisk danserska (1873), Eva (1880), Diana (flera olika, 1882 ff.), Dansös, Kvinna med påfågel (1890) och flera andra kvinnobilder. Dessutom statyer öfver Thomas, Bizet, Pasteur och Balzac (aftäckt 1902), alla i Paris, Kardinal Lavigerie (i Bayonne), Gambetta (i Cahors), La Fayette (i Washington) m. fl. Ett af hans verk var ock den kvadriga, Revolutionens triumf, som från 1881 till 1886 krönte triumfbågen på Étoile-platsen. - I sina monument har F. visat kraftfull och verksam hållning, helt modern och full af karaktär. I sina nakna figurer är han en af den franska plastikens mest glänsande företrädare. Också här är han modern i sitt intelligenta och energiska studium af naturen och sitt genomeleganta och raffineradt känsliga framställningssätt och typiskt fransk äfven i det en smula poserande och utfordrande, som ej kan frånkännas sådana bilder som hans Diana eller Påfågelskvinnan. Han var verksam äfven som målare, slöt sig på detta område närmast till Henner, utställde Brottarna (1875), Kain och Abel (1876), Dolk och solfjäder (1882, Luxembourg-galleriet), Sfinxen (1883), Dvärgarna (Luxembourg) m. fl. F. utförde förträffliga porträtt i skulptur och äfven i målning - Han var medlem af Institutet och från 1882 professor vid akademien. I Glyptoteket i Köpenhamn är han representerad af 7 nummer, bland dessa exemplar i marmor af "Ofelia", "Eva" och "Diana", byster i brons af Dubois och Rodin. G-g N.
Falhofner (isl. Falhófnir), nord. myt., den blekhofvade, hvithofvade, enligt andra "den hvars hof skyles (af hår)", en af asagudarnas hästar, hvilken nämnes i eddasången Grimnesmal. Th. W.*
Dukat, slagen för Marino Faliéri. Falieri 1. Faliero, Maria, grefve de Val de Marino, veneziansk doge, f. 1278, d. 1355, utmärkte sig i sjökriget mot Genua, var 1346 befälhafvare öfver den venezianska styrka, som belägrade staden Zara (i Dalmatien), och vann där en lysande seger öfver konung Ludvig I af Ungern. Efter att ha varit republikens sändebud i Genua och Rom blef F. i okt. 1354 doge i Venezia. För att krossa den aristokratiska oligarkien och svinga sig upp till ärftlig furste af Venezia, men väl äfven af personliga skäl (af förbittring öfver det lindriga straff, som ådömts en patricier, som förolämpat hans gemål) inlät sig F. med borgerskapet i en sammansvärjning, som afsåg att 15 april 1355 mörda alla senatorer och patricier. Planen röjdes genom förräderi 14 april, och tre dagar senare blef F. afrättad. Denna episod har flera gånger gjorts till föremål för poetisk behandling, bl. a. af Byron och Delavigne. Litt.: Daru, "L'histoire de la république de Venise" (1852), Senger, "Historisch-kritische studien" (1878). (T.H-r.)
Faliero. Se Falieri.
Faliscus. Se Gratius.
Falisker, invånarna i Falerii (se d. o.).
Falk, zool. Se Falksläktet.
Falk, Erik, biskop, af en gammal frälsesläkt, d. 1569, studerade vid utländska högskolor, blef magister i Wittenberg och var professor i Uppsala 1518. Han uppgifves ha varit lärare åt Gustaf Vasa, med hvilken han var befryndad, och stod, såsom hofpräst hos honom, i stor gunst. 1547 utnämndes han till ordinarius i Skara stift. Under slutet af sin tjänstetid i Skara föll F. i onåd hos konungen och anklagades för någon svår förgripelse, men under rannsakningen vardt hans oskuld fullkomligt ådagalagd. 1558 förflyttades F. till biskopsstolen i Linköping. Af Erik XIV, som för F. hyste oinskränkt förtroende, fick han i uppdrag att åtfölja den beskickning, som 1561 afgick till Moskva för att inleda underhandlingar med storfursten Ivan Vasiljevitj. - Af den lärde biskop F:s "böcker många" ha blott namnen på två gått till våra tider, näml. En lärobok i Christendomen (1558) samt En tröstebok för hafvande qvinnor etc. (1564). - En son till F., Bengt F., f. 1540, blef halshuggen vid Linköpings blodbad 1600.
Falk, Johannes Daniel, tysk skriftställare, f. 1768 i Danzig, d. 1826, upprättade 1813 stiftelsen "Gesellschaft der freunde in der noth" samt en uppfostringsanstalt för värnlösa barn, hvilken 1829 öfvertogs af staten och bär namnet "Falk'sches institut". F:s Auserlesene werke utgåfvos 1819; 1832 utkom F:s Gœthe, aus näherm persönlichen umgänge dargestellt (1832; 3:e uppl. 1856; jfr S. Schultze, "F. und Gœthe", 1900). Se biografiska arbeten öfver F. af Rosalie Falk (1868), Heinzelmann (1879), A. Stein (1881) och Metzler (1882).
Falk. 1. Herman Adolf F., hofjägmästare, f. 15 dec. 1785 på Risäter, Norra Råda socken, Värmlands län, d. där 21 nov. 1865, ingick 1808 som volontär vid Närkes och Värmlands regemente, avancerade till fänrik och tog 1812 afsked ur krigstjänsten. 1816 blef han öfverjägmästare i Värmland, hvilken befattning han innehade till 29 sept. 1865, och utnämndes 1823 till hofjägmästare. - F. vann anseende såsom en af Sveriges mest framstående jägare. I synnerhet är han bekant såsom björnjägare och ledare af större björnjakter, s. k. skallgångar, och han är i detta hänseende jämförlig med det 18:e årh:s
Källa: Project Runeberg ·
