Sida 748
Fastebref
fastedagen 9 ab till minne af Jerusalems intagande af kaldéerna och af romarna (utom den stora försoningsdagen) den mest betydande fastan under året. Om öfriga fastedagar bland judarna under denna tid se närmare G. Dalmans artikel i "Realencyklopädie für protestantische theologie und kirche", bd 17, s. 16 ff. Nu för tiden ha judarna fem större fastedagar, särskildt försoningsdagen och dagarna för Jerusalems intagande af Nebukadnessar och af Titus. E. S-e.
I den kristna kyrkan inkom fastan i anslutning till det judiska bruket med fasta två veckodagar; i motsats mot fariséerna fastade de kristna onsdag och fredag, säkerligen redan i apostolisk tid. I 3:e årh. utbildade sig i Rom seden att fasta lördag; i stället fick onsdag småningom falla bort. Hela Orienten och en del af Occidenten bibehöllo dock det äldsta bruket. -- Redan i efterapostolisk tid begynte seden att fira påsk; och till denna anknöt sig från början en föregående fasta. Denna fasta är specifikt kristen, måhända uppkommen ur det missförstådda stället Matt. 9:15. Till fastandebrukets snabba utbredning inom kyrkan bidrog ock berättelsen om Jesu 40 dagars fasta efter dopet. Det innebar dock ej i urkristen tid någon högre sedlighet; sådan innebörd fick det, trots Jesu kamp däremot, med kyrkans katolisering. Olika sed i fråga om fastans längd fanns länge, men lördagen var alltid hufvudsaken. Ur denna fasta utvecklade sig, måhända under diokletianska förföljelsens nöd, 40-dagars-fastan före påsk (quadragesima), som numera vanligen åsyftas med namnet fastan. Efter mycket vacklande förlades sedan 7:e årh. dess början till askonsdag; och detta gäller för hela latinska kyrkan. Blott Milano håller alltjämt kvar sin gamla sed med 36-dagars-fasta. I Orienten hade utbildat sig seden att fira lördag som festdag jämte söndag och sålunda undandraga dessa dagar från fastan. Quadragesima har så i grekiska kyrkan bestämts till 8 veckor (8 × 5 dagar), likaledes alltsedan 7:e årh. I grekiska kyrkan utbildade sig ock tre andra stora fastetider: adventsfastan från 15 nov. till jul, apostlafastan från första söndagen efter Trefaldighet till Peter-Paulsdagen 29 juni och Mariafastan från 1 till 15 aug. -- I grekiska kyrkan iakttages fastan med mycken stränghet, i det endast vegetabilisk föda får förtäras. Öfver hufvud taget står fastan i Orienten mera i medelpunkten för det religiösa lifvet än i den romerska västern; orientalerna ha ock mera godt om tid. -- I romerska kyrkan finnes kvar spår af adventsfastan (Mårtensfastan), däremot ej af apostla- och Mariafastan. Ett specifikt romerskt bruk är quatemberfastan vissa dagar i hvarje kvartal (urspr. skördefester); denna fasta är mest inrotad i folkmedvetandet. Största vikt lägger dock kyrkan vid den ofvannämnda quadragesima, för hvilken hvarje biskop årligen utfärdar en föreskrift om hur fastandet skall ske. Förbjuden föda är hufvudsakligen kött, under det mjölk- och mjölrätter, vegetabilier, fisk, ägg och smör äro tillåtna fasterätter. Personer, som förrätta tungt arbete, soldater i fält, barn, sjuka och hafvande kvinnor äro fritagna från fastan, och äfven andra kunna i särskilda fall af biskopen eller skriftefadern erhålla dispens från fastan. -- Reformatorerna gillade fastan blott såsom "en utvärtes anständighet", men förkastade hvarje påbud därom och gjorde äfven i detta fall samvetsfrihetens grundsats gällande. Dock fastade man på åtskilliga ställen inom den protestantiska världen ända till midten af 18:e årh. Namnet kvarlefver ännu, i det att söndagarna mellan fastlagssöndagen och palmsöndagen kallas första, andra o. s. v. söndagen i fastan (den fjärde söndagen i fastan heter midfastosöndagen). De årligen påbjudna fyra böndagarna (se d. o.) ha ock till fullständig titel "allmänna tacksägelse-, faste-, bot- och böndagar". Jfr L. Duchesne, "Origines du culte chrétien" (3:e uppl. 1903), F. X. Funk, "Die entwicklung des osterfastens" (i "Kirchengeschichtl. abhandlungen", I, 1897). Hj. H-t.
Fasta block, skpsb. Se Block 2.
Fastage [-staJ], stort laggkärl, fat. (Ordet är ej franskt, utan endast bildadt med franskt suffix, likasom t. ex. lastage och läckage.)
Fast anställd, krigsv., kallas vid Sveriges krigsmakt all personal, som icke tjänar på grund af värnpliktslagens bud, således allt befäl, alla vid krigsmakten anställda tjänstemän och allt manskap, som frivilligt ingått i tjänst. Vanligen användes benämningen för detta sistnämnda, hvari infattas allt befäl af korprals- (konstapels-)graderna. Benämningen har kommit till efter 1901 och ersatt den i samma bemärkelse förut använda benämningen stam. C. O. N.
Fastbom, Ernst Fredrik, dramatisk författare och skådespelare, f. 1 jan. 1871 i Stockholm, där han genomgick Maria folkskola, hvarefter han hade anställning i ett par affärer, tills han hösten 1892 engagerades vid Folkteatern, som han alltjämt sedan tillhört, med undantag af åren 1904 och 1905, då han var anställd vid Södra teatern. F. har författat åtskilliga populära folkskådespel, Betjäntens debut (1894), I kärleksyran (1895), Förbjuden lycka (1902), Jag gifta mig - aldrig (s. å.), En kärlekssaga (1903), Elaka tungor (1904), En kvinnostrid (1905) och Hvad kvinnan vill... (1906), som ega dialogiska och sceniska förtjänster af enkelhet, fart, humor, och till hvilkas framgång han själf i hög grad bidragit som hufvudrollernas utförare. Utom i dessa har F. uppträdt som Anders i "Anna Stina i Stockholm", Kumlin i "Stabstrumpetaren", Hin i "Hin och smålänningen" m. m.
Fast docka, sjöv. Se Docka, sp. 601.
Faste. Se Fastebref och Vapentag.
Fastebref, jur., var, intill dess det genom k. förordn. 16 juni 1875 ang. lagfart å fång till fast egendom blifvit annorlunda stadgadt, det bevis, som af rätten meddelades öfver oklandrad lagfart (1734 års lag Jordab. 4:l, 2). Ordets första del kommer af fastar, med hvilken benämning i det äldre svenska lagspråket betecknas de gode män, som voro närvarande vid köp, skifte, gåfva eller förpantning af jord samt vid vissa andra juridiska handlingar. Då sedermera domare och nämnd eller stadsrättens ledamöter nyttjades såsom fastar, d. v. s. då själfva rättshandlingen försiggick inför domstolen, blef det därom af denna utfärdade bevis kalladt fastebref, d. ä. fastarnas intyg. Den senare rättsutvecklingen förlade själfva föryttringen af jorden till ett tidigare moment och lät vissa uppbud inför rätta föregå meddelandet af fastebref. Enligt förenämnda k. förordn, meddelas nu ej längre fastebref, utan gifves i stället ett lagfartsbevis, som dock (på grund af uppbudens afskaffande) ej har
Källa: Project Runeberg ·
