Sida 206
Elfenbenssvärta
mammutdjuret (s. k. fossilt elfenben, från Sibirien), af flodhästen, hvalrossen m. fl. Alla dessa benämnen äro dock underlägsna det äkta elfenbenet, i det de äro vida mer porösa, innehålla mörka partier samt ej kunna antaga så glänsande polityr. Konstgjorda massor, såsom celluloid m. m., hvilka imitera elfenben, sakna all struktur. S. k. vegetabiliskt elfenben är kärnorna af frukten från elfenbenspalmen (se Cœlococcus och Phytelephas) och användes i stor utsträckning inom knappindustrien.
Elfenbensetsning. Se Etsning och Etsningsvätskor.
Elfenbenskusten (fr. Côte d'Ivoire). Se Guinea.
Elfenbensnötter, bot. Se Cœlococcus och Phytelephas.
Elfenbenspalmen, bot. Se Cœlococcus och Phytelephas.
Elfenbenssnideri, konsten att i elfenben (se d. o.) snida ornament, gestalter och hvarjehanda lyxföremål. Sedan urminnes tider har sådan bearbetning af materialet förekommit hos skilda folkraser i Gamla världen; redan stenålderns grottinvånare inristade på mammuttänder teckningar af renar. Till material för mindre, dekorativ skulptur lämpar sig det gräddhvita elfenbenet utmärkt genom sin fina och likformiga struktur, sin stora elasticitet, hållbarhet och lätthet att antaga polityr samt sin varma, milda ton, som erinrar om människohuden. Arbetet i det hårda ämnet kräfver tålamod och försiktighet; vanliga verktyg därvid äro såg, sticklar, skafjärn, svarf, rasp och fil.
I forntiden prydde assyrierna möbler och väggar med elfenben; judarna gjorde sammalunda, och Salomos praktfulla tron var af elfenben (1 Kon. 10: 18--20). Egypterna förfärdigade däraf reliefplattor, gudabilder, toalettaskar m. m. Hos grekerna ingick elfenbensarbetet (i förening med guld) i den mest upphöjda bildhuggarkonsten (se Kryselefantin). Romarna använde konstarbetadt elfenben i möbler (bl. a. sella curulis, se d. o.), musikinstrument, toalettföremål och konsulardiptyker (se Diptychon med fig. 1) samt privatpersoners diptyker (jfr första diptychonbilden å vidstående plansch). Inom den bysantinska stilen är Maximianus' biskopsstol (se planschen) i Ravenna (omkr. 550) ett mästerverk af sirlig elfenbensteknik. Under större delen af medeltiden, åtminstone 800--1300-talen, blomstrade elfenbenssnideriet i Italien och Frankrike (jfr planschen), i Schweiz (jfr bild 2 till art. Diptychon) och Tyskland; mest togs det i bruk för kyrkliga föremål, såsom flygelaltaren, småstatyer, relikgömmor, krucifix, kräklor, kalkar, men äfven till världsliga ting, bl. a. bokband, schatull, praktsadlar, dryckeshorn, jaktredskap, schackbräden. Under renässansen tillbakaträngdes elfenbensslöjden af guldsmedskonsten och bronserna, men tog ny fart omkr. 1600, upplefde under barocktidehvarfvet sin högsta blomstring och antog en sinnligt glad, ej sällan yppig prägel i anslutning till högrenässansens och barockens bildhuggeri, men i motsättning till medeltidens asketiska, om träsnideri något erinrande stil. Många konstnärligt förträffliga elfenbenssnidare framträdde under 1600-talet, framför allt i Tyskland, Nederländerna och Frankrike. Vissa städer, såsom Augsburg, Nürnberg, Antwerpen och Dieppe, vunno berömmelse inom arten. Med stor virtuositet och ofta mycket god formdaning snidade man krucifix, reliefplattor (från lågrelief till nästan fristående högrelief) med mytologiska, religiösa, allegoriska, erotiska och backiska scener (se planschen), vidare fat, kannor (se planschen) och andra praktuppsatser, fartygsmodeller o. s. v. Konstsvarfningens utveckling togs i tjänst hos elfenbensslöjden, särskildt i Nürnberg, och man svarfvade af elfenben bägare (se planschen) m. m., ofta i bisarra former. Från Italien (Venezia och Milano) spred sig smaken för elfenbensinläggning i möbler samt solfjädrar af ämnet. Bland utmärkta elfenbenssnidare under barocktiden må nämnas nederländarna Duquesnoy, Faydherbe, Opstal och van Bossuit, hos hvilka Rubens' stil mer eller mindre är härskande, tyskarna Petel (i Augsburg), Zick (konstsvarfvarfamilj i Nürnberg), Angermaier (i München), Rauchmiller (i Wien), Permoser (i Dresden) och Elhafen (i Düsseldorf) samt norrmannen Magnus Berg (i Köpenhamn). I Stockholm snidade fransmannen J. Cavalier (se denne) på 1690-talet porträtt i form af elfenbensmedaljonger af många högt uppsatta personer. Saken hade blifvit på högsta modet; flera tyska furstar och flera danska konungar jämte deras drottningar idkade denna slöjd som dilettanter. Magnus Stenbock dödade fängelsetiden med att svarfva elfenben. Rika samlingar finnas ännu att se i Dresden, Gotha, Kassel, München, Köpenhamn och flerstädes. Under rokokotiden fick elfenbenskonsten stryka på foten för porslinets segertåg och sjönk betydligt; god smak visade den dåmera nästan blott i smärre föremål, såsom tobaks-"rifjärn" (se planschen). Sedan 1890-talet har den figurala elfenbensplastiken åter börjat taga beaktansvärdt uppsving i Belgien, (dit råämnet i mängd nu föres från Kongostaten) och i Frankrike.
I Orienten har denna slöjd utöfvats oafbrutet sedan forntiden. Med förfinad smak formas i Indien elfenbenet till möbler, gudabilder, djurskepnader, prydnader, toalettsaker, små båtar, frukter och blommor. Äfven de persiska arbetena visa god stil och ornering. Kina är berömdt för sina delikata genombrutna elfenbensarbeten, däri bland solfjädrar, korgar, dosor, halskedjor och kulor (de senare ofta till ett antal af mer än dussinet inuti hvarandra). Mera fantasi visa japanerna i sina talrikt förekommande elfenbensberlocker (netzke), framställande små genrefigurer och grupper, ofta i burlesk karikatyr. För öfrigt formar man i Japan elfenbenet mest till plattor med inläggning af lackerade stycken, koraller, pärlemor, stenar och guld. Äfven araberna må ihågkommas för sina präktiga arabesker och växtornament i elfenben. Vissa negerstammar ornera med skicklighet och smak hela elefantbetar (jfr fig. 3 i art. Benin). Litt.: Wyatt, "Notice of sculpture in ivory" (1856), Andés, "Die verarbeitung des hornes, elfenbeines" etc. (1885), Molinier, "Les ivoires" (1896), Stuhlfauth, "Die altchristliche elfenbeinplastik" (s. å.), Hornes, "Urgeschichte der bildenden kunst in Europa" (1898), Cust, "Ivory workers of the middle ages" (1902), och Scherer, "Elfenbeinplastik seit der renaissance" (1903).
E. F--t.
Elfenbenssvärta, tekn., benämning dels på den förr i tiden af elfenbensaffall framställda bensvärtan, dels numera på djupsvarta, bättre sorter af vanlig bensvärta.
Källa: Project Runeberg ·
