Sida 142
Elektriska maskiner
kabellådor, hvarå fig. 11 visar ett exempel. Kabeländarna afslutas med omsorgsfullt utförda ändmuffar af gummi eller järn. Körande svagströmsledningar se Telegraf och Telefon. A. E-m.
Fig. 6. Koncentrisk kabel. Sektion.
Fig. 7. Spiralvriden kabel. Sektion.
Fig. 8. Bild af kabel med de olika lagren blottade.
Fig. 9. Afgreningsmuff.
Fig. 10. Skarfmuff.
Fig. 11. Fördelningslåda för kablar.
Elektriska maskiner, Elektriska kraftmaskiner, Dynamomaskiner (i detta ords vidsträcktare bemärkelse), maskiner, som genom roterande rörelse och elektromagnetisk induktion alstra (generera) elektrisk energi (elektriska generatorer), eller, omvändt, förvandla elektrisk energi till mekanisk (elektromotorer).
Den moderna elektriska maskintekniken kan räkna sin början från uppfinningen af den Grammeska maskinen 1870. Redan förut hade åtskilliga konstruktioner af strömgenererande maskiner sett dagen, dock utan att kunna nå någon praktisk betydelse. Samma idé, som af den belgiske arbetaren Gramme själfständigt uppfanns och gjordes fruktbärande, hade angifvits af den italienske vetenskapsmannen Pacinotti redan 1860, men stannade inom laboratoriets väggar och föll i glömska.
Hvarje elektrisk maskin består af två delar: a) elektromagneterna l. fältmagneterna, som på ett eller annat sätt bibringas magnetism och som lämna ett magnetiskt fält, och b) ankaret l. induktorn, som uppbär en del trådlindningar, i hvilka den elektriska strömmen alstras därigenom, att ankaret och det magnetiska fältet äro i rörelse gentemot hvarandra (vanligen är den ena eller den andra af dessa delar rörlig), så att ankarets lindningar komma att skära det magnetiska fältets kraftlinjer, hvarvid i lindningarna uppstår en elektrisk kraft (induktion). Fig. 1 anger hufvuddelarna vid en Grammes maskin. Fältmagneternas poler äro N och S. Mellan dessa roterar ankaret, den s. k. Grammeska ringen, bestående af en ringformad järnkärna och af en omkring denna spirallindad koppartråd. Vid rotationen induceras i de trådar, som ligga under nordpolen, en elektrisk kraft i riktning t. ex. nedåt mot papperet (utmärkt med ett kors); i de under sydpolen liggande induceras en kraft i motsatt riktning, d. v. s. uppåt från papperet (utmärkt med en punkt). Om nu i ett plan midt emellan polerna ett par kontaktborstar anläggas, hvilka få släpa mot kopparlindningen, gifva de båda ringhalfvornas lindningar strömmar, som vid den ena (+) borsten tillsammans utgå i den yttre kretsen för att åter inträda i maskinen vid den andra (-) borsten. Under det att rotationen fortgår, ändras ingenting häruti, utan strömmen utgår
Källa: Project Runeberg ·
