Sida 121
Elektricitetsverk
konstrueras metalltrådlamporna så godt som uteslutande för lägre spänning.
Då det gäller att mata ett större område, såsom en större stad, måste man taga sin tillflykt till upprättande af flera centraler. Detta sker då vanligen på så sätt, att den primära alstringen centraliseras till ett enda stort elektricitetsverk, hvarifrån strömmen med tillhjälp af växelström fördelas till ett antal understationer, hvilka förmedelst omformare och ackumulatorbatterier mata sina respektive nät. För drift af elektriska spårvägar användes en spänning af 500-600 volt; äfven för denna drift användas ackumulatorbatterier som stöd för maskineriet. Vid den ojämna belastningen får batteriet upptaga de stora strömstötarna (buffertbatteri).
Drifkraften kan utgöras antingen af kolf-ångmaskiner, ångturbiner, gasmaskiner, drifna med lysgas eller särskildt framställd gas (Dawsongas), suggasmaskiner, petroleummaskiner eller vattenkraft. Kolf-ångmaskiner användas i stor utsträckning. På grund af det stora utrymme de kräfva har man emellertid på senare tid börjat öfvergå till ångturbiner, hvilka numera utföras i storlekar ända upp till 10,000 hkr. Gasmaskiner förekomma flerstädes; i synnerhet hafva suggasmaskinerier på senare tiden tilldragit sig stor uppmärksamhet. Bland maskiner för flytande bränsle är särskildt att nämna dieselmotorn (se d. o.) såsom en för elektricitetsverksdrift synnerligen lämplig motor. Särskildt i Sverige har den för detta ändamål fått stor användning.
För distributionen af strömmen vid vanlig lågspänning användas dels luftledningar, i synnerhet i Amerika (i Europa endast vid mindre anläggningar), dels ledningar förlagda under jord, järnarmerade kablar. Det senare förläggningssystemet erbjuder större säkerhet mot driftstöringar, är billigare i underhåll och fritager anläggningen från risken att komma i kontakt med andra elektriska ledningar, särskildt telefonledningar, som kunna skadas och förorsaka utgifter i form af skadeersättningar; ett kabelnät ställer sig emellertid något dyrare i anläggningskostnad än ett luftledningsnät. Ledningsnätet disponeras vanligen så, att till några öfver konsumtionsområdet spridda, lämpliga s. k. tryckpunkter utläggas matarkablar, i hvilka tillåtes en relativt stor spänningsförlust. Från dessa tryckpunkter, där man söker hålla spänningen i möjligaste mån konstant, förgrenas nätet, hvarvid tryckpunkterna förenas med förbindelseledningar inbördes såsom reserv och för utjämning. Från fördelningsnätet afgrenas servisledningarna till de olika abonnenterna. För att hålla tryckpunkterna vid konstant spänning inkopplar man ofta i i matarledningarna regleringsmotstånd, manövrerade antingen för hand eller stundom automatiskt med hjälp af ett relä, som beror af tryckpunktens spänning.
Fig. 4. Plan af Stockholms stads första elektricitetsverk ("Brunkebergsverket").
Såsom exempel på ett större kommunalt elektricitetsverk skall anföras det af Stockholms stad anlagda. Den första elektriska belysningen i Stockholm anordnades redan 1878, då ett par Jablochkoffska lampor uppsattes i Blanchs kafé (Kungsträdgården). Sedermera uppstodo flera mindre privata elektricitetsverk, af hvilka det största anlades 1888 för fördelning i staden inom broarna. 1892 färdigbyggdes stadens eget första elektricitetsverk vid Regeringsgatan n:r 38 ("Brunkebergsverket"). Fig. 4 (sp. 218) visar en plan af detsamma, fig. 5 (sp. 219) en exteriör, fig. 6 en interiör från maskinsalen. De här uppställda dynamomaskinerna äro af Siemens & Halskes fabrikat (s. k. innerpoltyp). Å samma bild synes äfven instrumentgalleriet, hvarifrån driften kontrolleras och öfvervakas. Fig. 7 (sp. 221) visar ett schema öfver anläggningen. Med DM äro betecknade dynamomaskinerna (tre af de fem nu befintliga); A betecknar ampèremeter, M elektricitetsmätare och s strömbrytare. Af schemat
Källa: Project Runeberg ·
