Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker

pelare eller stolpe i stallet; den bekransades vid festliga tillfällen, hvarjämte offer frambärs. På flera romerska lägerplatser har man funnit plastiska framställningar af denna gudinna, som förekommer äfven på väggmålningar, sittande eller stående mellan nästar eller åsnor.

Epo´nymos (grek. epo´nymos, af epi´, efter, och o´nyma, namn) kallades hos grekerna dels den person eller sak, hvilken fått en på en viss omständighet eller egenskap hos personen eller saken i fråga syftande benämning (t. ex. Kyklops, "rundöga", Euboia, "lämpad för boskapsskötsel"), dels den, efter hvilken någon annan blifvit uppkallad. I sistnämnda mening var ordet eponymer (grek. epo´nymoi) i Aten den officiella benämningen för de tio heroer (halfgudar), efter hvilka Kleisthenes uppkallade de tio nya af honom inrättade fylerna (folkafdelningarna). I de grekiska staternas tidräkning brukade hvarje år betecknas med namnet på den person, som då beklädt det i rang främsta öfverhetsämbetet (jfr Arkont). Denne var således det ifrågavarande årets eponymos l. namngifvare. Om ett likartadt förhållande i Assyrien se d. o. A. M. A.

Epopé (fr. épopée). Se Epos.

Épopée courtoise [epåpē kortωa´s̊]. Se Bretonska romanerna.

Epōpeus (grek. Ἐπωπεύς), grek. myt., sagokonung i Sikyon, enligt den allmännast spridda sagan son af Poseidon och Kanake, äktade Antiope, den tebanske konungen Nykteus' dotter, mot hennes faders vilja och blef därför af hans son Lykos bekrigad och dödad. A. M. A.

Epo´pt (af grek. o´psis, syn), "ögonvittne", kallades de, som voro invigda i de eleusinska mysterierna (se d. o., sp. 382).

Eporedĭa. Se Ivrea.

Ēpos (grek., egentl. ord, berättelse) 1. Episk dikt, den hufvudart af poesi, som i form af en sammanhängande berättelse framställer förflutna tilldragelser, diktade eller historiska. Eposet står sålunda vid sidan af dramat, som också framställer händelser, men såsom skeende; i motsats mot båda står lyriken, som återger stämningar.

Epos innefattar, taget i sin allmännaste betydelse, såväl prosadikter som versifierade framställningar, hvilka sistnämnda ofta ensamma få bära namnet epos. Alltefter de handlande personerna i en episk dikt talar man om guda-, människooch djurepos. Berättelsens ämne och art kunna vara tragiska, upphöjda eller komiska. Stundom särskiljer man den s. k. stora episka diktningen, hvars kännetecken då skulle vara, att den skildrar en (för sin tid och sitt folk) typisk del af mänskligheten. Som hufvudslag af denna diktning äro att nämna: de olika nationernas folkepos (hjältedikter i egentlig mening), som på ett naivt sätt skildra en följd af storartade händelser från äldre tider, det romantiska och det historiska eposet (äfven kallade hjältedikt) samt romanen (se d. o.). Af smärre episka diktarter, hvilka nöja sig med att återge en begränsad del af tillvaron, en episod, äro de förnämsta fabeln (se d. o.) och djursagan (se d. o.), sägnen och sagan, hvilken skildrar händelser af underbar karaktär, legenden, som är en helgonsaga, det borgerliga l. idylliska eposet (se Idyll) och berättelsen eller novellen, som rymmer en ytterst mångskiftande grupp, hvilken i romansen (se d. o.) och balladen (se d. o.) samt skissen, den korta, ofta starkt stämningsbetonade prosaskildringen, öfvergår i lyrik.

Ansatser till epos finnas hos de flesta folk. Såsom exempel kunna nämnas: kinesernas Schi-king, hebréernas Simsonsberättelse, indiernas omfångsrika Rāmāyana och Mahābhārata, den persiske skalden Firdausis Schah-Nameh, den medeltidsfranska Chanson de Roland, de germanska Beowulf, Nibelungenlied, Eddans hjältesånger, den finska Kalevala, de spanska Cidromanserna, de ryska bylinerna och de gaeliska sånger, som legat till grund för Macphersons Ossian. Typiska och urbildliga för det stora versifierade eposet äro de båda forngrekiska dikterna Iliaden och Odyssén, af den mytiske skalden Homeros, i hvilka folkfantasi och primitiv konstdiktning sammansmält. Dessa äro skrifna på hexameter (se d. o.), som sedan ofta begagnats i berättande dikt och därför stundom kallats versus heroicus, "hjältevers". Efter grekernas folkliga hjältedikt skapades på grekiskt språk äfven en didaktisk epik (se Lärodikt) och ett efterbildande epos (se Grekiska litteraturen). Romarna imiterade också de homeriska mönstren, och deras förnämsta epos, Vergilius' /Æneis, vardt i sin ordning förebild för det långt senare historiska epos (den klassiska l. pseudoklassiska epopén), som på 1500-1700-talen behandlade historiska motiv. Bland dess företrädare märkas Ronsard (La Franciade), Voltaire (La Henriade), Gyllenborg (Tåget öfver Bält) och fru Nordenflycht (Konung Carl Gustafs tåg öfver Bält). I medeltidens konstdikt möter oss riddareposet, som väljer sina ämnen ur riddarlifvet (eller den därmed förknippade sagan), och bland hvars representanter kunna nämnas Wolfram von Eschenbach, Hartmann von Aue, Gottfried von Strassburg och Chrestien de Troyes. Vid denna romantiska dikt anknyter sig det romantiska eposet, till hvilket höra Ariosto (Orlando furioso) samt Tasso (Gerusalemme liberata) och Camões (Os Lusiadas), hvilka båda besjöngo historiska tilldragelser i romantisk anda, samt vidare Wieland (Oberon). Det romantiska eposets vanliga metriska form är ottave rime. Med rötter i det romantiska epos och i folkepiken uppstod vid 1800-talets början en germansk nationell-romantisk epik (Fouqué, Öhlenschläger, Tegnér, Ling). I senare hälften af 1700-talet begynte äfven en versifierad epik om samtida hvardagligt lif att odlas (Voss' Luise, Goethes Hermann und Dorothea, som har världshistorisk bakgrund, Longfellows historisk-idylliska Miles Standish, Runebergs Elgskyttarne m. fl.). Samtidigt blef äfven den poetiska berättelsen allmännare och mera betydande (Scotts Lady of the lake m. fl., Byrons många versnoveller, Tegnérs Axel, Lenaus Savonarola, Paludan-Müllers Adam Homo, Sturzenbeckers Brunt och rosenrödt). Gemensamt för dessa olika nyare slag af epik är, att författarna skrifva individuellt och subjektivt samt sålunda medvetet aflägsna sig från folkeposets objektiva framställningssätt. Endast mera oegentligt kan man tala om ett religiöst epos (Dantes Divina commedia, Miltons Paradise lost och Paradise regained,