Sida 441
Erycibaceæ
Erycinidæ, zool., familj af de äkta dagfjärilarna, som öfverensstämmer med den närbesläktade fam. Lyccenidæ däri, att honornas framben äro väl utbildade och försedda med två klor, medan hannarnas däremot äro kortare, försedda med oledade tarser. Dessa tarser äro dock hos Erycinidæ vida mera förkrympta och sakna den hakformade klon hos Lycænidernas hannar, hvarigenom de i formen närma sig Nymphalidhannarnas. - Larvens och puppans utseende växlar mycket hos olika arter. Fjärilarna äro vanligen tämligen små, med stora växlingar i vingarnas form och färg. - De omkr. 1,000 arterna förekomma till största delen i det tropiska Amerika och blott ett mindre antal på östra halfklotet. I Europa finns blott ett släkte med 1 art, gullvifvefjärilen, Nemeobius lucina, som i maj och juni sparsamt träffas äfven i södra Sverige. Denna fjäril har ofvan svartbruna vingar, de främre med 3, de bakre med 2 tvärband af rödgula fläckar, af hvilka de närmast kanten äro försedda med svarta punkter. Undertill äro bakvingarna rödbruna, med 2 tvärband af hvita fläckar och svarta kantpunkter. Vingbredd 25-29 mm. Den till formen gråsuggelika larven lefver på gullvifvan. G. A-z.
Erymanthos l. Erymanthus (grek. "E^v^av-dog). 1. En hög bergskedja på gränsen mellan de grekiska landskapen Achaja och Arkadien, efter hvilken det af Herakles fångade "Erymantiska vildsvinet"fått sitt namn. E:s nuv. namn är Olonos, 2,224 m. - 2. En på södra sluttningen af nämnda bergskedja upprinnande biflod till Alfeios. Dess nuv. namn är Azikolos l. Dimitzana. A. M. A.
Eryngium L., bot., det största växtsläktet inom fam. Umbelliferæ, innefattande omkr. 170 arter i tempererade och varma länder. De äro till största delen fleråriga örter, utmärkta af vanligen torniga och ofta blåaktigt anlupna blad; de hvitaktiga eller ljusröda blommorna äro samlade i täta hufvud eller ax, omgifna af torniga skärmblad. I Sverige finnes endast 1 art, E. maritimum, martorn, en blågrå, tistelartad ört med handflikiga, torniga blad och blåhvita blommor, som växer sällsynt på sandiga hafsstränder i södra delen af landet. Som prydnadsväxter odlas flera arter i trädgårdarna, utmärkta af ametistblå eller hvit färg, t. ex. E. planum från södra Europa, eller af bromeliacéliknande blad, såsom E. bromeliæfolium och andra arter från Amerika. Rötter och blad af flera arter ha användning som folkmedicin. G. L-m.
Mjöldaggsvampar (Erysibaceæ). Erysibaceæ, Erysiphaceæ, Mjöldaggsvampar, bot., familj af mycket skadliga svampar, bildande en särskild grupp bland Pyrenomyceterna, parasitiska på lefvande växter (såsom vinstockar, törnrosor, verbenor, humle, ärter, bönor). Mjöldaggen bildar å den hemsökta växtens, särskildt bladens, yta stjärnlika hvita fläckar eller ett sammanhängande hvitt öfverdrag, bestående af om hvarandra väfda trådar (se fig.), hvilka här och där insända i underlagets ytligt belägna celler fina sugtrådar (haustorier), för att ur detsamma suga näring. Från trådlagret uppresa sig vissa trådar af ett afvikande utseende, hvilka i sina spetsar afsnöra konidier (oidier, a). Jämte dessa förekomma oftast äfven större, rundade, efter befruktning uppkomna spor-hus (perithecier, b,), inneslutande sporsäckar (asci) med sporer. Mjöldaggsvampen hemsökes själf i sin ordning af en på densamma lefvande parasitsvamp, Cicinnobolus (c och d), som länge ansågs som en särskild form af mjöldaggens förökningsorgan. - Mest beryktad bland all mjöldagg är vinstockens, Uncinula necator (Erysiphe Tuckeri), som äfven blifvit kallad Oidium Tuckeri, emedan densamma i Europa oftast utvecklar endast konidier. Drufsjukan, ehuru bekant redan på de gamle romarnas tid, började först på 1840-talet uppträda förhärjande i vår världsdel, t. ex. 1845-47 i England, 1848 kring Versailles, 1851 i södra Frankrike och Italien samt omedelbart därefter i Schweiz och Tyskland. Svårast voro härjningarna under de närmast följande åren ända till 1857, då den af sig själf väsentligt afstannade. Genom sjukdomen blifva drufvorna brunfläckiga, spricka, när de blifvit ärtstora, hvarefter de ruttna. Andra mycket skadliga mjöldaggsarter äro Sphærotheca pannosa på rosor, som förorsakar en krusning af bladen och hindrar blomknopparnas utveckling, Sphærotheca humuli på humle och Sphærotheca mors uvæ på krusbär, som år 1900 inkom från Amerika till Europa, där den flerstädes åstadkommit svår ödeläggelse. De mest använda medlen
Källa: Project Runeberg ·
