Sida 27
Ehrensvärd, Augustin
åtskilliga bland utlandets vittra storheter, bl. a. Schiller och Goethe. B. v. Beskow säger, att hennes brefstil "torde vara af få samtida uppnådd".
(L. W--m.)
Ehrensvärd, kronverk på Stora Öster Svartö inom Sveaborgs fästning, fick sitt namn 8 juni 1775 af Gustaf III, som då vistades på platsen. Kronverket, till hvilket konungen samtidigt lade grundstenen, inneslöt Arméns flottas stora varf och utgjordes af två bastionerade fronter med till desamma anslutande fyravånings flygelbyggnader, i hvilka verkstäder, förrådslokaler och bostäder inrymdes. E. var i försvarsstånd 1791. Se Sveaborg.
L. W:son M.
Ehrensvärd, svensk adlig ätt, härstammande från regementskvartermästaren Peter Schäffer (Scheffer), hvars son Johan Jakob (se nedan 1) adlades 1717 med namnet E. Släkten fick 1764 friherrlig värdighet, och 1771 upphöjdes en gren af densamma i grefligt stånd.
1. Johan Jakob E. (Schäffer l. Scheffer), krigare, f. 11 maj 1666 i Åbo, d. 6 okt. 1731 på Karlsten, ingick som "handtlangare" vid artilleriet 1685, befordrades till adjutant 1700, följde Karl XII på hans krigståg genom Europa och blef fången vid Poltava 1709, men befriade sig snart ur fångenskapen och deltog, såsom artillerikapten, i slaget vid Hälsingborg 1710. Han blef major 1712, utmärkte sig vid försvaret af Wismar s. å., utnämndes till öfverstelöjtnant 1715, var med på fälttåget till Norge 1718 och hade vakt den afton, då Karl XII blef skjuten. 1717 blef han adlad och ändrade då namn, men hans sköldebref utfärdades ej förrän 1719. S. å. befordrades han till öfverste och kommendant på Karlstens fästning.
2. Augustin E., den föregåendes son, grefve, krigare, f. 25 sept. 1710 på Fullerö, i Västerås-Barkarö socken, Västmanlands län, studerade i Uppsala, ingick 1726 som volontär vid artilleriet samt befordrades 1733 till adjutant och 1734 till löjtnant. 1736-38 företog han med offentligt understöd en utländsk resa för att studera artilleri och befästningskonst, blef 1739 "kapten matematikus och mekanikus" vid den nyss inrättade artilleriinformationsskolan och invaldes till ledamot af Vet. akad., hvars sekreterare han blef 1740. 1741--42 deltog E. i ryska kriget, och 1745 bevistade han, i Fredrik den stores armé, slaget vid Soor. 1746 befordrades han till major, 1747 till öfverstelöjtnant och 1749 till öfverste och chef för artilleriet. Samtidigt började han utöfva ett betydelsefullt inflytande på landets politik och försvar. Från och med riksdagen 1746--47 var han medlem af sekreta utskottet och dess defensionsdeputation, så länge hattpartiet, till hvilket han slutit sig, satt vid makten. Han blef småningom en af partiets ledande män och var särskildt i försvarsfrågan dess främsta auktoritet. Också erhöll han 1747 förordnande att "bedrifva fästningsverket" i Finland med nästan oinskränkt myndighet. Sveaborgs fästning, som påbörjades 1749 efter hans planer, blef det förnämsta resultatet af hans verksamhet. 1756 ombildades, likaledes på hans initiativ, galärfiottan till Arméns flotta, ställdes under hans befäl och fick sitt hufvudsäte vid Sveaborg. E:s outtröttliga verksamhet i Finland afbröts för en tid genom pommerska kriget (1757--62), i hvilket han utkommenderades såsom underbefälhafvare. 1756 hade han utnämnts till generalmajor, 1759 blef han generallöjtnant och 1761 -- sedan han återställts efter en svår blessyr, erhållen vid Pasewalk (1760) - efter Lantingshausen högste befälhafvare öfver svenska armén i Pommern. I denna egenskap kunde han visserligen ej uträtta mycket. Under 1761 föreföllo endast mindre strider. Till 1762 års fälttåg utarbetade E. en storartad plan, som sekreta utskottet förkastade på grund af bristande tillgångar. Efter ett vinterfälttåg i Mecklenburg, hvarunder flera hedrande strider utkämpats, afslöt E. egenmäktigt i april 1762 en vapenhvila med fienden. Den åtföljdes snart af freden i Hamburg. Därefter återgick E. till sina arbeten med fästningsbyggandet i Finland och färdigbyggandet af Arméns flotta. Men vid riksdagen 1765--66, då mössorna tagit makten, kom reaktionen mot hattarnas försvarsorganisation. E. uteslöts ur sekreta utskottet, entledigades från befattningen med fästningsbyggnaderna i Finland och skildes från befälet öfver Arméns flotta, som åter ställdes under amiralitetet. Hans verksamhet i Finland utsattes för häftiga beskyllningar och blef föremål för laga åtal; i den nya fästningskommissionen för Finland fick han ej plats. Redan vid följande riksdag 1769-70 kom upprättelsen, i det att E. af de segrande hattarna återinsattes i chefskapet för fästningsbyggnaderna i Finland och öfver den återupprättade Arméns flotta. 1764 hade E. utnämnts till general af kavalleriet och friherre, 1771 upphöjdes han i grefligt stånd och följande år efter statshvälfningen till fältmarskalk. Död på Saris i Virmo socken, Åbo län, 4 okt. 1772.
Ehrensvärds graf på Sveaborg
Hans lik flyttades till Sveaborg, där en af Gustaf III beslutad, af Sergel modellerad grafvård (uppsatt endast få år innan Cronstedt öfverlämnade Sveaborg) påminner eftervärlden om "ett snille, som kunnat, ett hjärta, som velat gagna fäderneslandet". -- E. hade starkt utveckladt ordningssinne, otroligt stor arbetsförmåga samt
Källa: Project Runeberg ·
