Sida 83
Ekvivalent
Ekvatorialström, meteor., luftström, som går från ekvatorn till polen, och sålunda är sydlig på norra och nordlig på södra halfklotet. Jfr Doves vindvridningslag. N. E-m.
Ekvatorshöjd, astron., ekvatorns höjd öfver horisonten på en viss ort, d. v. s. vinkeln mellan ekvatorn och ortens horisont, eller, hvilket är detsamma, vinkeln mellan jordaxeln och ortens zenital- l. lodlinje. Denna vinkel är komplement till polhöjden, så att summan af polhöjden och ekvatorshöjden utgör en rät vinkel. Stockholms polhöjd är 59° 20' 33".0, ekvatorshöjden därstädes således 30° 39' 27".0. A. L-n.* Ekvecklaren med utbredda vingar och sittande omkr. 1 1/2 gång nat. storl.). Ekvecklaren, Tortrix viridana, zool., en till afdelningen vecklare (se d. o.) hörande fjäril, hvilken stundom uppträder som ett svårt skadedjur på ek. Fjärilen, som har gröna framvingar, med hvita fransar i utkanten och gråbruna bakvingar, har en längd af omkr. 9 mm. och en vingbredd af 20-25 mm. Denna insekt förekommer ganska allmänt i mellersta och södra delarna af Sverige. Larverna, hvilka äro smutsigt gulgröna, med hårbevuxna, små, svarta vårtfläckar och svart hufvud, lefva nästan uteslutande på ekar. De visa sig i maj eller juni, allt efter årstidens beskaffenhet, och gnaga sig till en början in uti knopparna, för att komma åt de späda bladämnena. Sedan bladen börjat utveckla sig, angripas dessa, hvarvid larverna ofta sammanspinna hvarandra närsittande blad. De flesta larverna förpuppa sig äfven inom hoprullade blad, under det andra sänka sig ned på fina trådar och undergå förpuppning i barkspringor eller i jorden. Fjärilens flygtid inträffar vanligen i juli månad. Icke sällan finnas ekarna i Sveriges mellersta och södra landskap i betydlig utsträckning aflöfvade genom dessa fjärilslarver. Dylika på försommaren kalätna träd utveckla dock på eftersommaren tack vare sina reservknoppar en ny löfskrud. Endast om dylik kalätning upprepas flera år å rad, innebär den någon större fara för trädet. Några verksamma medel för bekämpande af denna skadeinsekt känner man icke. G. G.
Ekvidistans (af lat. æquus, lika). Se Horisontal 2.
Ekviglacialer (af lat. æquus, lika, och glacies, is), meteor., de på en geografisk karta uppdragna linjer, som tjäna till att åskådliggöra tiden, under hvilken sjöarna i olika trakter äro isbelagda.
Ekvilibrist (af lat. æquillbrium, jämvikt), en, som kan balansera, lindansare.
Ekvinoktiallinje, en linje, som sammanbinder dagjämningspunkterna. Se Dagjämning.
Ekvinoktialpunkt, dagjämningspunkt. Se Dagjämning.
Ekvinoktialström, meteor., den i de varma hafven från ö. till v. gående hafsströmmen.
Ekvinoktialur. Se Solur.
Ekvinoktium (lat. æquinoctium, af æquus, lika, och nox, natt), dagjämning (se d. o.).
Ekvipollens (af lat. æque, jämnt, lika mycket, och pollere, förmå), log., liktydighet; förhållandet mellan två omdömen, som äro så beskaffade, att bägge hafva samma innehåll, men olika form. Ekvipollenta äro t. ex. omdömena: Gud är allvetande, och: ingenting är fördoldt för Gud. (S-e.)
Ekvipollenskalkyl (se Ekvipollens), mat. Se Bellavitis.
Ekvipotentialförbindning (af lat. æque, lika mycket), elektrot. Se Elektriska maskiner.
Ekvipotentialyta (af lat. æque, lika mycket). Se Elektrisk potential.
Ekvivalent (af lat. æque, lika mycket, och valere, gälla, vara värd), kem., egentligen den mängd af ett ämne, som förmår utöfva samma eller likartad kemisk effekt som en viss mängd af ett annat ämne. De första försöken att bestämma ekvivalentvikterna gjordes 1782 af Torbern Bergman, som vägde de mängder af olika metaller, hvilka utfälldes ur saltlösningar af en viktsmängd af en annan metall. En tysk kemist, Richter, bestämde 1791-1802 de mängder af olika syror, som kunde neutraliseras af samma viktsmängd af en bas, och omvändt de viktsmängder af olika baser, som neutraliserades af samma viktsmängd af en syra. På grund af dessa försök uppställde han tabeller, benämnda "Neutralitätsoder massenreihen". En annan tysk kemist, Fischer, sammanslog Eichters tabeller till en enda, i hvilken på en kolumn de viktigaste baserna, på en annan de viktigaste syrorna upptogos. Detta var således en ekvivalenttabell, ehuru ordet ekvivalent då ej användes. - Sedan Dalton (1807) i kemien infört atomteorien, framhöll Wollaston (1814) osäkerheten och godtycket i Daltons antagande af antalet atomer i föreningar, och att hans atomvikter följaktligen äro blott hypotetiska storheter. Wollaston föreslog i stället, att man borde betjäna sig af ekvivalenter - hvilket ord då för första gången användes - såsom faktiska storheter, innebärande mindre osäkerhet. Med ordet ekvivalent förstod Wollaston ej blott hvad detta ord egentligen innebär, eller de mängder af olika ämnen, som kunna utöfva samma kemiska effekt, utan äfven de kvantiteter, i hvilka kroppar förenas med hvarandra. Skillnaden mellan ekvivalent och atom blir således knappt annat än en namnförändring. I själfva verket voro således atomvikter och ekvivalenter samma sak. Omkr. 1805 började Gay-Lussacs epokgörande undersökningar om gaserna. Sedan han tillsammans med Humboldt funnit, att 1 vol. syrgas och 2 vol. vätgas förenas till vatten, utsträckte han sina undersökningar till andra gaser och fann då den viktiga lagen, att gaser förenas med hvarandra i ett enkelt volymförhållande och att föreningens volym står i ett mycket enkelt förhållande till beståndsdelarnas. Genom Daltons undersökningar hade den teorien uppstått, att de viktsmängder, enligt hvilka kroppar ingå föreningar, motsvara deras atomvikter. Då Gay-Lussac bevisat, att volymerna af gasformiga kroppar, som förenas, stå till hvarandra i ett enkelt och oföränderligt förhållande, var det helt naturligt, att man däraf kunde draga den slutsatsen, att vikterna på gasernas volymer, d. v. s. gastätheterna, måste vara proportionella mot atomvikterna eller åtminstone till dem stå i ett enkelt förhållande.
Källa: Project Runeberg ·
