Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker

offerväsen med tillhörande ritual ej kunde komma i fråga för judarna i främmande land, skaffade personer ur de gamle prästernas krets sig själfva och andra en förandligad offertjänst i det teoretiska studiet af lagen och i praktiserandet af sådana bud däri, som kunde iakttagas äfven på hednisk grund (t. ex. sabbatsfirandet, omskärelsen). Esra, som införde denna lagen hängifna riktning bland de från fångenskapen återkomna i Jerusalem, var själf en sådan skriftlärd, och därtill af prästerlig släkt, och efter honom utbildade sig ett särskildt skrå af skriftlärde, äfven utom prästernas krets. Med dessa skriftlärde stå fariséerna i mycket nära samband (jfr det i N. T. återkommande uttrycket: "skriftlärde och fariséer"). De skriftlärdes bemödanden gingo ut på att med ett system af bud och stadgar, som de funno i lagen (de 5 Moseböckerna) eller som de själfva stiftade såsom dess komplettering ("de äldstes stadgar"), omspinna hela det offentliga och enskilda lifvet, så att judarna genom deras iakttagande måtte blifva ett i Guds ögon heligt och rättfärdigt folk. Redan den teoretiska kännedomen om de skriftlärdes bud och stadgar var emellertid en omöjlighet för hela folket, och likaså var den stora massan ur stånd att underkasta sig deras efterlefnad. Från den okunniga hopen (`am ha'a'res = landets folk) afsöndrade sig alltså fariséerna såsom den riktning, hvilken i lifvet ville göra allvar af det ideal, som inneslöts i de skriftlärdes teoretiska sträfvanden, d. v. s. förverkliga en rättfärdighet, som gällde inför Gud (jfr "de skriftlärdes och fariséernas rättfärdighet" Matt. 5: 20) och sågo med förakt ned på den stora hopen, som ej kunde följa dem i deras heliga nit (Joh. 7: 49). Icke alla fariséer voro naturligtvis skriftlärda, liksom icke alla skriftlärda voro fariséer. Fariséerna voro privatmän, utan någon ämbetsmyndighet, deras makt var uteslutande af religiös och moralisk art, politiken var dem likgiltig, så länge den tillät dem att fullfölja sina andliga sträfvanden. Lönen för all sin möda med lagens efterlefnad väntade de i det kommande messiasriket; men detta rike var af öfvervärldslig art, som ej kunde eller borde påskyndas af någon kyrklig eller världslig politik, utan endast genom en sann fromhet. -- Sadducéerna (hebr. saddukim, grek. saddoukai'oi) voro ett parti af förnäma präster, judarnas enda adel efter störtandet af det davidska kungahuset; namnet sammanhänger troligen med Sadok, namnet på den präst, hvars släkt skall ha innehaft den högsta prästerliga värdigheten sedan Salomos tid och hvars ättlingar af profeten Hesekiel, Prästkodex och Kronisten erkännas såsom de enda berättigade till prästämbetet. Då öfversteprästen efter exilen ej blott var innehafvare af den högsta andliga makten bland judarna, utan därtill äfven var deras förnämsta världsliga öfverhufvud, ordförande i deras råd (gerusia, sanhedrin) och förmedlaren med de makter, under hvilka judarna lydde (perser, greker, egypter, syrer etc.), eller med hvilka de underhandlade om råd och hjälp, kommo sadducéerna att blifva ett prästparti med i mångt och mycket världsliga tendenser och sträfvanden, som i sig rymde möjligheter till konflikter med fariséerna, hvilkas intressen kretsade endast omkring lagen och Gud. Sadducéerna kommo därvid att i stort sedt intaga samma ställning till fariséerna, som den förexilska tidens konungar intogo till de gamle profeterna. Man förstår häraf, att sadducéerna såsom innehafvare af den högsta andliga och världsliga myndigheten ibland judarna voro fästa vid Jerusalem, medan fariséerna kunde lefva och verka för sitt mål i hela Palestina, ja äfven öfverallt därutanför, där judar funnos, likaledes att sadducéerna för sin existens voro helt och hållet beroende af den judiska statens yttre växlingar och bestånd, medan fariséerna såsom likgiltiga för den yttre politiken, så långt den blott möjliggjorde deras sträfvanden, voro oberoende däraf och faktiskt ha kunnat öfverlefva både den judiska statens och sadducéernas försvinnande. Tilläggas bör, att icke alla präster (framför allt icke det lägre prästerskapet) voro sadducéer, liksom att icke alla sadducéer voro fungerande präster; partiet omfattade säkert också en mängd andra, som dels endast genom släktskap och likhet i intressen hade stort inflytande i rådet, dels voro med de ledande förbundna. En konflikt mellan fariséer och sadducéer kunde sålunda icke uppstå därför, att de senare voro präster; på Esras tid är det heller intet tecken till misstämning på annat sätt, än att prästerna visa sig obenägna att foga sig i de stränga förordningar om absolut skilsmässa mellan judarna och de främmande folken, som han ville genomföra. Men denna det högre prästerskapets tendens till slapphet gentemot lagens stränga fordringar å ena sidan och dess benägenhet att bruka sin ställning såsom judarnas politiska ledare i världsligt syfte å den andra orsakade konflikten. Medan fariséerna först i den messianska framtiden väntade sig allt och därför voro fiender ej blott till allt hedniskt, utan ock till all världsklok storpolitik, voro sadducéerna såsom judarnas regerande parti framför allt intresserade af den närvarande tiden, hvars behof de sökte tillmötesgå med ett världsklokt bruk af sin politiska makt; de förre sökte ett rike, som ej var af denna världen, de senare voro intresserade af denna världens makt och kunde för dennas ernående offra åtskilligt af fariséernas ideal. Tidsförhållandena gjorde, att den till en tid latenta spänningen mellan de båda parterna blef akut, och de medverkande faktorerna voro väsentligen två: den inträngande hellenismen och det uppstående makkabéerdömet. Det var personer ur de ledande prästernas krets, som erbjödo sig som medhjälpare till Antiochos Epifanes, då denne ville lyckliggöra judarna med den hellenistiska kulturen och afskaffa den judiska religionen. Men det var fariséer eller, såsom de ännu kallade sig, asidéer (grek. asidai'oi, hebr. hasidi'm, "fromme") och de nationellt sinnade med makkabéerna i spetsen, som gjorde försöket om intet. Här sammanträffade alltså fariséernas och nationalisternas intressen. Men intressegemenskapen varade ej längre än till dess, att judarna återfått religionsfriheten (162 f. Kr.). Nu hade de fromme (asidéerna) intet vidare att önska, och de drogo sig därför så godt de kunde ur spelet. På denna ståndpunkt står ock Daniels bok (se d. o.), hvars ideal noga sammanfaller med asidéernas (fariséernas): att troget lefva efter Guds bud och ståndaktigt hålla ut i förbidan på messiasriket och uppståndelsen. Makkabéerna fortsatte kampen i nationellt och eget intresse, hvarvid asidéerna till en början synas ha förhållit sig som likgiltiga åskådare. Men när de förre alltmer aflägsnade sig från sitt ursprungliga ideal, af syrerna förvärfvade sig, tvärtemot lagens