Sida 401
Ericsson John
denna sak och utverkade därjämte 1827 E:s utnämning till kapten vid Fältjägarkåren, en titel, som E. efter sitt afsked ur krigstjänsten lär framför andra ha föredragit. Snart nog blef han delegare i Braithwaites maskinverkstad och framträdde med andra viktiga uppfinningar, som vunno framgång. Sålunda fick han under sin vistelse i England patent å en ångpanna med tuber, vid hvilken draget erhålles medelst fläkt, och han tillämpade denna uppfinning vid ångvagnen. Därigenom blef det möjligt att uppdrifva dennes hastighet långt utöfver hvad förut ansetts möjligt. Vid den täflan mellan de olika ångvagnarna, hvilken direktionen för Liverpool-Manchester-järnbanan lät anställa i okt. 1829, visade sig E:s ångvagn, "the Novelty", under flera dagars färd vara den snabbaste af alla. Men den sista täflingsdagen gick ångpannan sönder, hvarför uppfinnaren gick miste om priset, hvilket i stället tillföll den berömde engelske ingenjören Stephenson. E. tillämpade då sin nya ångpanna vid sprutan och blef därigenom uppfinnare af ångsprutan, hvilken sedermera vunnit så vidsträckt användning. Vidare uppfann han i England ytkondensorn, djuplodet, en länkrörelse för omkastning af sliden i ångmaskinen, varmluftsmaskinen och propellern. Af dessa är i synnerhet propellerns uppfinning af stor betydelse. E. byggde en liten ångbåt, vid hvilken det nya fortskaffningsmedlet nyttjades; men engelska amiralitetet uttalade sig mot detsamma, oaktadt försöken ingalunda utfallit otillfredsställande. Men fastän de förnämsta auktoriteterna i England förnekade propellerns användbarhet, förlorade E. icke modet. Uppmuntrad af amerikanske konsuln i Liverpool, Francis Ogden, att i Nord-Amerikas förenta stater söka ett rättvisare omdöme öfver sin stora uppfinning, afreste E. 1839 till Amerika, där han till sin död var bosatt i New York. Efter ankomsten till Amerika trädde E. i nära förbindelse med C. H. Delamaters mekaniska verkstad i New York, ett samarbete, som varade öfver 50 år. E. blef 1848 naturaliserad amerikansk medborgare. - Det lyckades E. att få sin propeller använd på en stor amerikansk ångfregatt, "Princeton", som blef färdig 1843. Detta försök lyckades fullständigt. Vid täflan 20 okt. nämnda år mellan det nya fartyget och det såsom det bästa dittills ansedda af ånga drifna skepp, hjulångfartyget "Great western", vann det förra en lysande seger, och propellern har sedan den dagen med rätta betraktats såsom en bland de viktigaste uppfinningar i alla tider. Visserligen gifves det flera personer utom E., hvilka kommit på den tanken att genom en skrufapparat framdrifva fartyg; men E. är otvifvelaktigt den förste, som fullständigt lyckats att praktiskt tillgodogöra den. Det snille han därvid utvecklat och de hinder han förstått öfvervinna berättiga honom till det förnämsta rummet bland propellerns upphofsmän. E:s idé att använda komprimerad luft för öfverförande af kraft till maskindrift på långa afstånd och samtidigt åstadkommande af ventilation upptogs senare med stor framgång vid de stora alptunnlarnas borrning.
En uppfinning, med hvilken E. redan under vistelsen i England varit sysselsatt, tog efter flyttningen till Amerika hans uppmärksamhet i förnyadt anspråk: det var varmluftsmaskinen. 1833 hade han i London förevisat sin första varmluftsmaskin, som väckte ett mycket stort uppseende. Det var i själfva verket en ny och sinnrik idé att med användande af luft, i stället för ånga, erhålla drifkraft. Det dröjde dock flera år, innan E. i större skala tillämpade sin uppfinning. Detta skedde nämligen först 1852, då ett i New York byggdt stort fartyg försågs med varmluftsmaskin. Denna, som i storlek öfverträffade alla dittills utförda maskiner för fartygs framdrifvande, var af utmärkt sinnrik konstruktion och ansågs af många såsom E:s mästerstycke. De glänsande förhoppningar, som till en början fästes vid densamma, ha likväl icke gått i fullbordan. Varmluftsmaskinen har nämligen visat sig lämplig endast vid de tillfällen, då blott en ringa drifkraft fordras.
Den af E:s uppfinningar, som mer än någon annan gjort hans namn världsbekant, är det slag af pansarskepp, hvilket kallas monitorer. Dessa krigsfartyg framträdde under förhållanden, som gåfvo dem världshistorisk betydelse; och inom den praktiska mekanikens område torde det näppeligen gifvas någon annan uppfinning, som strax efter sin fulländning utöfvat ett så afgörande inflytande på ett lands försvarsförmåga. Redan 26 sept. 1854 hade E. tillsändt Napoleon III ritningar till ett nytt slags krigsfartyg, med pansarbeklädnad och kupol; men fastän den franske kejsaren prisade idén, gjorde han icke något för att bringa den till utförande. Det dröjde åtta år, innan uppfinnaren fick tillfälle att bringa förslaget till verkställighet. När inbördeskriget utbröt i Nord-Amerika, skyndade sydstaterna att pansarkläda ett krigsfartyg, och de hade redan detta färdigt, innan nordstaterna hade något enda fartyg, som kunde mäta sig med en dylik ramm. Men sedan kongressen i aug. 1861 anvisat medel för byggandet af sådana fartyg och på grund däraf en inbjudning till täflan blifvit utfärdad, inlämnade E. en modell jämte ritningar och beskrifningar till sin monitor, ett fartyg af alldeles olika konstruktion mot hvad man dittills sett (se vidare Monitor). Det är icke förvånande, att förslaget att bygga fartyg af så egendomlig konstruktion och med så många fullkomligt nya detaljer väckte fackmännens misstroende. Hade icke E. med synnerlig energi försvarat sina idéer, och hade han icke varit understödd af två framstående amerikanska kapitalister, så hade utan tvifvel icke någon monitor blifvit byggd. Nu medgafs visserligen, att ett sådant fartyg skulle på försök få byggas, men under mycket betungande villkor. Redan 6 mars 1862 låg den första monitorn färdig att utlöpa till sjöss, och det dröjde icke länge, innan dess duglighet sattes på ett afgörande prof. Sydstaternas pansarklädda ångfartyg "Merrimac" besegrade ett par dagar därefter, på Hampton roads, en nordamerikansk liten flotta och skulle otvifvelaktigt ha tillintetgjort den, om icke det infallande mörkret föranledt uppskof. Underrättelsen om nederlaget spriddes hastigt med telegrafen öfver nordstaterna och väckte allmän bestörtning. Icke blott träfartygen, utan äfven kuststäderna tycktes prisgifna åt segraren. Då uppträdde monitorn som räddare. 9 mars 1862 stod på Hamptons redd den minnesvärda striden mellan "Monitor" och "Merrimac", hvilken strid efter tre timmar slutade med "Merrimacs" flykt. Nordstaternas flotta var räddad, och E:s snillrika uppfinning vann ändtligen förtjänt erkännande.
Källa: Project Runeberg ·
