Sida 129
Elektriska anläggningar
Genom den sista bestämmelsen har expropriationsrätt i enskildt intresse - förut allenast erkänd i särskilda grufstadgans och vattenrättslagarnas föreskrifter - fastställts för ännu en händelse, visserligen under förbehåll, att företaget medelbart länder det allmänna till gagn. Vid expropriation för annans räkning än kronans skall dessutom det uppskattade värdet förhöjas med halfva sitt belopp, hvarjämte inom område under byggnadsstadgan och inom fastställdt hamnområde menigheten ej för gata, torg, allmän plats eller vattendrag är underkastad sådan. Expropriation för framdragande af elektriska ledningar har för öfrigt förutsatts skola regelrätt stanna vid förvärf af en nyttjanderätt, hvarför ock i expropriationsförordningen intagits särskilda stadganden (§ 2 mom. 2 enl. lag 27 juni 1902) beträffande expropriation af sådan art - stadganden, afsedda att tillämpas, ehvad expropriationen sker enligt den ena eller den andra författningen. - Till skydd mot den fara, som är förbunden med elektriska anläggningar, tjäna dels koncessionstvång, dels anbefallda säkerhetsåtgärder vid utförande, skötsel och drift, dels stadgad tillsyn af inspektörer, som lyda under Kommerskollegium samt biträda detsamma vid ifrågavarande ärendens handläggning, och dels en särskildt utvidgad skyldighet att ersätta skada af den elektriska strömmen. - Koncessionstvång består ju redan enligt förstnämnda två författningar af 1905 och 1906 samt föreligger också faktiskt, då expropriationsrätt är af nöden. Ty i alla dessa fall är för anläggningens laga utförande K. M:ts tillstånd behöfligt. Men därjämte skall, vissa undantagsfall frånräknade, sådant tillstånd sökas, då, ehvad ändamålet än är, fråga är om "anläggning, där", efter viss angifven beräkningsgrund, "största effektiva spänningen öfverstiger 250 volt" (lag 27 juni 1902 § 2). Nämnda siffra betecknar den gräns, intill hvilken farlig inverkan på människokroppen anses vara utesluten. Anläggningar med maximispänning därunder kallas åter i hithörande lagstiftning för lågspänningsanläggningar i motsats till medelspänningsanläggningar (250-1,000 volt) och högspänningsanläggningar (öfver 1,000 volt). Indelningen är egentligen gjord med afseende å s. k. starkströmsledningar i motsats till telegraf-, telefon- och andra svagströmsledningar. Af bestämmelserna följer emellertid, att såväl dessa senare som i visst omfång äfven starkströmsledningar, såsom faktiskt oftast de för belysning inrättade, icke äro underkastade något ovillkorligt koncessionstvång. För medelspännings- och högspänningsanläggningar är åter ej allenast koncession jämlikt 1902 års lag regelrätt af nöden. Koncession meddelas för öfrigt endast för viss tid, högst 40 år. Närmare föreskrifter rörande tillvägagångssättet vid sökande och pröfvande af koncession enligt sagda 1902 års lag innehåller dess § 3. Såväl i sistnämnda afseende som äfven beträffande koncessionstvångets utsträckning fullständigas 1902 års lag åter genom k. stadga om elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöfverföring 31 december 1902 (§§ l och 2), hvilken också för vissa fall af felande koncessionstvång ålägger vederbörande en skyldighet att anmäla företaget hos K. M:ts befallningshafvande och Telegrafstyrelsen (§ 3). Än vidare innehåller denna senare stadga säkerhetsföreskrifter samt bestämmelser om tillsyn och ansvar (§§ 4-57), i hvilka delar den, delvis ändrad genom k. kung. 26 juni 1903, i sin ordning fullständigas af k. instr. för inspektörer öfver ifrågavarande anläggningar 24 april 1903 och af Kommerskollegiets kung. 1 mars 1904. Bestämmelserna hafva affattats efter mönster af tysk rätt, äro på grund däraf ytterst stränga och afse äfven lågspänningsanläggningar. - Af rent civilrättsligt intresse äro de i lag 27 juni 1902 (§§ 4-13) gifna föreskrifterna rörande skyldighet att ersätta skada, som orsakats af själfva strömmen från en elektrisk anläggning. Stadgandena höra till gruppen af de allt talrikare bestämmelserna om utvidgad skadeståndsskyldighet i den riktning, att, mot den allmänna regeln, ansvaret inträder utan villkor af den ersättningsskyldiges vållande (subjektiv skuld), nämligen redan på grund däraf, att skadan har sitt upphof inom hans egendoms- eller verksamhetsområde (objektiv skuld). Dylikt ansvar är visserligen mestadels underkastadt förbehåll, växlande till art och omfång i de särskilda författningarna; och sådana förbehåll känner äfven 1902 års lag. Men förbehållen äro därstädes i det hela ringa, hvarför ock sagda lag intager en framskjuten post inom lagstiftningen om skadeståndsansvar utan vållande. Den täflar härutinnan med 1901 års olycksfallslag och går vida längre än 1886 års lag ang. ansvarighet för skada i följd af järnvägs drift. Liksom den senare lägger den det ifrågavarande ansvaret på innehafvaren, d. v. s. på den, för hvars räkning driften besörjes eller skall besörjas, och, där han ej är egare, utan efter öfverlåtelse utöfvar nyttjanderätten, jämväl på egaren, dock att denne icke svarar med annat än anläggningen och hvad därtill hör samt för det utgifna har full regressrätt mot innehafvaren. Allenast så till vida skiljer sig 1902 års lag från 1886 års förordning, som egaren förklarats skola häfta med anläggningens tillbehör allenast till den del, som de inbegripas under nyttjanderätten. - För öfrigt afhandla bestämmelserna dels skada i allmänhet på människor och egendom, dels särskildt skada genom störande inverkan på annan elektrisk anläggning medelst induktion eller i annan ordning, dels skada genom "öfverledning", d. v. s. ströms öfvergående från en ledning till annan. Förstnämnda slags skada skall i allmänhet ersättas, dock att undantag gjorts för lågspänningsanläggningar af viss belägenhet och i öfrigt, då skadan föranledts af högre hand eller af grof vårdslöshet hos den skadade, därunder inbegripna öfverträdelse af gällande föreskrifter och åsidosättande af laga förpliktelser mot anläggningens innehafvare eller egare. Hvad angår egendom, kan den skadelidande äfven enligt åtagande eller eljest vara förbunden att själf vidkännas skadan. Men till sådan hans förbindelse skall ej tagas hänsyn, "där skadan föranleddes af vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel". Alltså likväl äfven här ett ansvar utan villkor af vållande, enär ansvaret omfattar fall af andras vållande, men mindre än det nyss skildrade: i hufvudsak ansvar för all casus, som ej härrör af högre hand. Ansvaret faller närmast på innehafvaren och egaren af den anläggning, där skadan timat, men allenast om anläggningen har egen generator (kraftkälla) eller transformator. För motsatt fall har den skadelidande att hålla sig till innehafvare och egare af den anläggning, som, på sagda sätt kvalificerad, närmast tillfört den förra anläggningen den
Källa: Project Runeberg ·
