Sida 618
Explosion
aluminium, mjöl, trämjöl, harts, kol, svafvel, socker. Förloppet vid explosion liknar i allmänhet vanlig förbränning, i det att ett eller flera af de enkla ämnena ingå föreningar med syret. Men under det att den kemiska processen vid förbränning försiggår långsamt, sker densamma vid explosion jämförelsevis häftigt, och häftigare i samma mån de uti den kemiska processen deltagande ämnena ligga hvarandra nära. Uti de explosiva kemiska föreningarna ligga de särskilda beståndsdelarnas atomer helt nära, inom omätbart små afstånd från hvarandra. Till följd däraf kan explosionen försiggå vida hastigare än vid de explosiva blandningarna, i hvilka blandningsdelarna förekomma i jämförelsevis grofkornigt tillstånd samt ojämnt blandade med hvarandra och alltid på mätbara afstånd.
En explosion förorsakas i regel däraf, att en del af sprängämnet af någon anledning (t. ex. stöt, friktion, låga) värmes till den temperatur, vid hvilken den ofvan nämnda omsättningen af dess atomer eger rum, sprängämnets s. k. antändningstemperatur, hvarpå explosionen, en gång inledd på grund af det därvid utvecklade reaktionsvärmet, af sig själf fortplantar sig genom sprängämnets hela massa. Alltefter det olika sätt, på hvilket denna fortplantning sker, skiljer man mellan deflagration (förbränning), där dess fortplantning sker genom omedelbart öfverförande af värme från lager till lager med en jämförelsevis ringa hastighet, och detonation, där den sker på liknande sätt som ljudet under förmedling af en särskild fysikalisk vågrörelse. Man förklarar detonationen så, att de vid antändningspunkterna bildade gaserna ej hinna utvidga sig och afgifva sitt värme åt nästa lager, utan på grund af sin lefvande kraft gifva detta en stöt. Genom denna uppvärmas de närliggande molekylerna till sin antändningstemperatur och sönderdelas i sin ordning, meddelande stöten åt nästa lager. Hastigheten, med hvilken detonationsvågen fortplantar sig, är hos explosiva gasblandningar uppmätt till 1,000 à 2,000 m. per sekund, hos fasta sprängämnen i regel större, från 1,650 m. hos vissa säkerhetssprängämnen till 7,700 m. hos spränggelatin och pikrinsyra. Vid deflagration däremot, som eger rum t. ex. vid svartkruts eller röksvagt kruts explosion i eldvapen, är hastigheten betydligt mindre. Den varierar mellan vida gränser, beroende af, vid hvilket gastryck den sker. Förbränningshastigheten hos ballistit uppgår sålunda i ett eldvapen vid omkr. 2,000 atmosfärers tryck till ung. 0,4 m. per sekund, under det den hos samma krut, förbrändt i fria luften, är endast omkr. 2 mm. per sekund, alltså är så liten, att den ej längre har karaktären af en explosion. Att explosionen i ett eldvapen försiggår jämförelsevis långsamt, är nödvändigt, för att projektilen skall hinna förflytta sig, innan hela krutladdningen sönderdelats; om i ett sådant eldvapen af någon anledning krutladdningen detonerar, motstå ej rörets väggar det höga gastryck, som uppkommer, utan vapnet kan springa i stycken. Någon bestämd gräns mellan detonation och deflagration finnes emellertid icke; en långsamt börjande förbränning af en explosiv kropp kan, alltefter som trycket hos de bildade förbränningsgaserna stiger, om de ej ha tillfälle att obehindradt utvidga sig, öfvergå till allt hastigare förbränning och slutligen till detonation. Vissa slag af sprängämnen, t. ex. nitroglycerin och knallkvicksilfver, ha företrädesvis benägenhet att detonera, andra däremot, t. ex. de röksvaga kruten, kunna endast med yttersta svårighet bringas till detonation. Sprängämnen af det förra slaget kallas brisanta. Till det senare hör krutet, röksvagt eller svartkrut, hvilket hufvudsakligen är afsedt att utdrifva projektiler ur eldvapen.
Sprängämnenas känslighet för stöt och uppvärmning är mycket olika; så t. ex. ligger bomullskrutets antändningstemperatur vid 180°, svartkrutets vid omkr. 300°. Under det nitroglycerinhaltiga sprängämnen explodera för det slag de erhålla af en 20 kg. tung hejare, fallande från några cm:s höjd, uthärda andra lika kraftiga sprängämnen slaget af samma hejare, fallande från ett par m:s höjd, utan att explosion inträffar.
Den hastighet, hvarmed explosion sker, är i hög grad beroende på det sätt, på hvilket den inledes, den s. k. impulsen. Dynamit t. ex. kan i fria luften antändas och hastigt förbrinna utan explosion; för slag under hejare inträffar däremot åtminstone partiell detonation af densamma. En synnerligt kraftig stöt kan man meddela ett sprängämne genom att låta en liten mängd af ett hastigt detonerande sprängämne, en s. k. detonator (tändhatt, sprängkapsel, sprängrör), explodera omedelbart intill detsamma. Denna metod är den numera vanliga, då man önskar bringa ett sprängämne till detonation. Alltefter känsligheten hos sprängämnet i fråga använder man en större eller mindre tändhatt, d. ä. en hattformad kopparhylsa, i hvilken inpressats knallkvicksilfver eller annan s. k. knallsats af så stor brisans, att den äfven genom blott antändning medelst stubin bringas till detonation. Tändhatten placeras så, att den kommer i så god kontakt som möjligt med sprängämnespatronen (den införes helst i ett hål i densamma), och tändhattens detonation åstadkommer då äfven sprängämnespatronens. Af tändhattens storlek, detonationshastighet och egentliga vikten af de vid dess detonation bildade gaserna bero styrkan af impulsen och därmed i viss grad sprängämnets verkan, önskar man däremot, att endast förbränning (af t. ex. röksvagt krut i eldvapen) skall åstadkommas, inleder man explosionen genom att låta lågan från en jämförelsevis liten exploderande slaghatt träffa en hastigt brinnande svartkrutladdning, som däraf antändes och hvars låga fyller hela laddningsrummet och sålunda nästan samtidigt på alla punkter tänder den långsammare förbrinnande hufvudladdningen af röksvagt krut. På detta sätt antändt, förbrinner detta ytterst regelmässigt, lager efter lager.
Den verkan, som ernås vid ett explosivt ämnes användning, är beroende dels af explosionsgasernas tryck, dels af den tid, under hvilken de utföra sitt arbete. Rörande svartkrutets explosion under de förhållanden i afseende å tryck och förbränningshastighet, som förekomma i eldvapen, utfördes på 1870-talet i England af Abel och Noble omfattande försök. Dessa fortsattes under 1890-talet med de röksvaga krutsorterna, och man har bland annat genom omsorgsfullt reglerande af förbränningstiden lyckats åstadkomma krutsorter, som meddela projektilen en lefvande kraft mångdubbelt större än förr, utan att maximitrycket i eldvapnet är högre (jfr Krut).
Öfver de brisanta, för bergsprängning och minor afsedda sprängämnenas egenskaper i dessa afseenden
Källa: Project Runeberg ·
