Sida 758
Fattigvård
fattigvård eller förvaltningsfråga, för hvilken styrelsen är ansvarig endast inför samhället. Beträffande öfriga frågor anföres besvär hos K. M:ts befallningshafvande, hvars beslut i vissa fall kan underställas Kammarrättens och i andra fall Högsta domstolens ompröfning.
Den legala fattigvården -- hvilken, enligt F. O. § 9, får af hvarje fattigvårdssamhälle, i öfverensstämmelse med fattigvårdsförordningen, ordnas på sätt för ortens särskilda förhållanden finnes lämpligast, dock så att bettlande må förekommas -- kommer vederbörande till godo hufvudsakligast såsom understöd eller fullt underhåll. Det förra lämnas naturligen i hemmen eller i de inom många fattigvårdssamhällen befintliga, för ändamålet upplåtna mindre byggnader, som kallas fattighus (i Stockholm har, enligt stadsfullmäktiges beslut 19 dec. 1898, benämningen fattighus utbytts mot ålderdomshem) eller fattigstugor. Fullt underhåll gifves väl äfven ej sällan till dem, hvilka ha tillstånd att med detsamma fortfarande bilda sig ett själfständigt hem, men lämnas numera i växande grad inom fattigvårdsinrättningarna. Denna form af fattigvård kallas sluten i motsats till den förut omnämnda s. k. öppna.
Sättet för fattigvårdens utöfvande är i olika samhällen ordnadt efter skilda system, bland hvilka tjänstemannasystemet och vårdare- eller Elberfeld-systemet hittills varit de mest bemärkta.
Tjänstemannasystemet kännetecknas däraf, att aflönade tjänstemän utföra det egentliga arbetet och helt naturligt få större eller mindre inflytande på det sätt, hvarpå verksamheten utöfvas. Systemet leder sitt ursprung från England, där det fortfarande tillämpas, samt återfinnes exempelvis i Köpenhamn samt, i mer eller mindre utpräglad form, i en del svenska städer, däribland Malmö. Andra städer ha upptagit flera eller färre af systemets detaljer, men kompletterat dessa med andra (se nedan). Enligt det ursprungliga systemet mottages den hjälpsökande af tjänstemannen (besökaren), som efter hållet förhör verkställer en utredning rörande den sökandes lefnadsförhållanden, arbetsförtjänst, vandel o. s. v. Häröfver uppsättes en rapport, som förelägges fattigvårdsstyrelsen, hvilken beslutar i saken. I vissa fall är äfven beslutet öfverlämnadt åt tjänstemännen, ett förhållande, som t. o. m. är regel i Köpenhamn.
Elberfeldsystemet kallas en på genomförd individualisering och vidsträckt anlitande af icke aflönade "fattigvårdare" fotad organisation af den kommunala fattigvården efter mönstret af det system, som sedan år 1852 tillämpats i staden Elberfeld. En förelöpare hade Elberfeldsystemet (från 1819) inom en församling i Glasgow, där fattigvården ordnades af den berömde skotske teologen Th. Chalmers (se denne). Han indelade församlingen i små distrikt, där de fattige vid hvarje gata eller gränd regelbundet tillsågos af "besökare", hvilka gjorde sig noggrant underrättade om hvars och ens individuella behof samt vid behandlingssättet gjorde skillnad emellan själfförvållad nöd, framsprungen ur lättja, slöseri och dryckenskap, eller oförvållad, en följd af sjukdom, ålderdom, ekonomiska olyckor o. s. v. Frukten af hans bemödanden visade sig ganska snart: på fyra år minskades utgifterna för fattigvården från 1,400 pd st. för år till 280 pd st., allt under det att de verkligt hjälpbehöfvande erhöllo långt bättre omvårdnad än förut. -- För att motarbeta ett öfverhandtagande bettleri och därmed följande demoralisation, till ej ringa del orsakad af planlöst allmosegifvande, och för att på samma gång inskränka de dryga kostnaderna för en lika dyr som dålig fattigvård, genomfördes i Elberfeld 1852 en af geheimekommerserådet Daniel van der Heydt uppgjord organisationsplan. Enligt denna indelades staden i 18 fattigdistrikt. I spetsen för hvarje distrikt ställdes en af stadsfullmäktige vald föreståndare. Hvarje distrikt åter delades i 14 kvarter, hvart och ett med sin af stadsfullmäktige för en tid af tre år utsedde fattigvårdare. Fattigvårdarna, hvilkas antal således utgjorde 252, egde att öfva den närmaste tillsynen om de fattige och samvetsgrant vårda sig om deras verkliga intressen. Därvid skulle iakttagas, att endast fyra familjer komme på hvars och ens lott, dels för att möjlighet till noggrann individualisering skulle vinnas, dels för att äfven strängt upptagna personer, exempelvis stadens affärsmän, skulle sättas i tillfälle att deltaga i arbetet. Elberfeld egde vid tiden för det nya fattigvårdssystemets genomförande endast 56,000 invånare, men icke mindre än 2,948 understödstagare. 30 år senare, 1886, utgjorde invånarnas antal 113,000, men understödstagarnas hade nedgått till 2,038. På senare tid, då invånarantalet väsentligt stigit, har antalet fattigvårdare ökats till omkr. 500. Samtidigt ha kostnaderna likväl högst väsentligt nedgått, och man har med mindre utgifter vunnit en bättre fattigvård. Organisationen är i hufvudsak alltjämt densamma, som infördes genom den ursprungliga författningen af 9 juli 1852. Framställning om understöd skall alltid göras till kvarterets fattigvårdare. Honom åligger att ofördröjligen personligen sorgfälligt undersöka förhållandet och särskildt göra sig underrättad om den hjälpsökandes arbetsförtjänst, insättning i sparkassor m. m. d. Endast undantagsvis kan han själf i trängande fall omedelbart lämna ett mindre tillfälligt understöd. Annars skall hvarje ansökan om fattighjälp genom honom föredragas för distriktsrådet. Detta råd, som utgöres af distriktföreståndaren och fattigvårdarna inom hans distrikt, sammanträder hvar fjortonde dag, och understöd kan beviljas endast för tiden mellan två sammanträden eller således högst för 14 dagar. Skall det förlängas, föredrages frågan ånyo. -- I spetsen för stadens fattigvård i sin helhet står en nämnd ("Armendeputation"), hvilken utgöres af öfverborgmästaren jämte fyra stadsfullmäktige och fyra af stadsfullmäktige för en tid af tre år valda borgare. Nämnden bestämmer de allmänna grunderna för understöds utgående och fattigvårdens handhafvande samt skall därjämte utgöra en drifvande kraft för att egga till nit och ihärdighet alla de medborgare, hvilka åtagit sig fattigvårdares eller distriktföreståndares oaflönade hederspost. Vid nämndens sammanträden, hvilka ega rum hvar fjortonde dag, skola distriktföreståndarna närvara och redogöra för förhållandena inom sina distrikt samt frambära sina önskningsmål. Genom detta ständiga samarbete med distriktföreståndarna erhåller nämnden nödig öfverblick öfver fattigvårdsarbetet, utan att dock löpa fara att drunkna i detaljer. -- Elberfeldsystemet har vunnit efterföljd bl. a. i Barmen, Krefeld,
Källa: Project Runeberg ·
