Sida 759
Fattigvård
Darmstadt, Göttingen, Halberstadt, Leipzig, Dresden, Bremen och Königsberg samt inom en stadsdel i Paris och Kristiania. Bland svenska städer ha på senare åren Växjö, Falun, Uppsala, Sundsvall, Lund och Ystad i större eller mindre utsträckning tillämpat Elberfeldsystemet.
Att Elberfeldsystemet just därigenom, att det i sig upptager och utnyttjar den ene medborgarens offervillighet, uppfinningsrikedom och personliga intresse för andra medborgare, de nödställde, har betydande förtjänster, torde af erfarenheten ha bekräftats. Samma erfarenhet har emellertid visat, att systemet ställer osedvanligt stora kraf såväl på de ledande personerna som ock på en hvar af vårdarna. Uppfyllas icke dessa kraf till fullo, kommer organisationen lätt att sakna den fasthet och den likformighet vid understödsfallens bedömande och behandling, som är tjänstemannasystemets bästa sida. En begränsning af vårdarnas uppgift har af denna anledning visat sig önskvärd. Så ha uppstått olika s. k. blandade system, inom hvilka man väl bibehållit de viktigaste dragen af vårdarsystemet, men där den förberedande, för valet af understödets form afgörande undersökningen lagts i aflönade, med fattigvårdslagstiftningen och sakens yttre former förtrogna tjänstemäns händer och där äfven på annat sätt de förtroendevaldes och de aflönades arbete griper in i och kompletterar hvartannat. Sådana blandade system tillämpas i Dortmund, Stuttgart, Oberhausen, Münster, Freiburg, Kolmar och Strassburg, och anses de sistnämnda städernas organisationer särskildt förtjänstfulla. Äfven inom andra länders stadssamhällen, exempelvis Genève, Trondhjem samt Göteborg och Norrköping, tillämpas blandade system.
Spörsmålet om de nu nämnda systemens fördelar och olägenheter är naturligen af betydelse hufvudsakligen för den öppna fattigvården, d. v. s. den, som lämnas de fattige i deras hem. Vid sidan af denna står emellertid den slutna fattigvården, d. v. s. den, som utöfvas inom anstalter. I England, som har att uppvisa den äldsta organiserade offentliga fattigvården, är den slutna fattigvården regel alltsedan 1834, då en genomgripande reform på ifrågavarande område egde rum. I hemmet understödjas endast undantagsvis särskildt sträfsamma och hederliga hjälpbehöfvande, och äfven hvad dessa angår är åtgärden att lämna sådant understöd från de kommunala myndigheternas sida en helt och hållet frivillig sak, en sak, som i vissa fall är tillåten, men i andra fall är lagligen förbjuden. Orsaken till dessa bestämmelser är att söka i den ofta besannade farhågan för, att ett understöd, som i det egna hemmet kan efter godtfinnande användas, skall utan några betänkligheter begäras och mottagas samt därigenom undergräfva den fattiges lust och förmåga att genom egen ansträngning bereda sig själf och de sina en nödtorftig utkomst. -- I Sverige har däremot den öppna fattigvården, åtminstone på landsbygden, kunnat sägas vara regel, icke af principiella skäl, utan af brist på fattigvårdsanstalter. Denna brist har emellertid under de senaste årtiondena börjat att afhjälpas, i det att allt flera kommuner gått i författning om uppförandet af fattiggårdar, d. v. s. anstalter, vid hvilka de mer eller mindre arbetsföre understödstagarna sysselsättas med jordbruks- och trädgårdsarbete, de kvinnliga med hushållsgöromål, väfnad, de sjukes och stundom äfven barns vård. I städerna har man naturligen bättre kunnat tillgodose det inom den moderna fattigvården allt bestämdare framträdande krafvet på ett särskiljande i olika kategorier af understödstagare och en därmed sammanhängande olika behandling af dessa kategorier. Sålunda ha, särskildt i större städer, uppstått arbetsinrättningar, afdelningar för kroniskt kropps- och sinnessjuka samt för mödrar med späda barn, ålderdomshem, asyler för husvilla, nattasyler, uppfostringsanstalter o. s. v.
Enligt Statistiska centralbyråns berättelse om kommunernas fattigvård 1904 utgjorde fattigvårdssamhällena i Sverige 1904:
å landet ............................................. 2,386 i städer (däri inbegripna några köpingar, hvilka i vissa hänseenden äro med stad likställda)........................................... 113
Summa 2,499
Fattigvårdssamhällen, hvilka, jämlikt F. O. § 8, fördelat sitt område i rotar, voro
1874 ... 645 1884 ... 323 1894 ... 263 1904 ... 230
hvaraf synes, att systemet är i aftagande.
Enskilda fattigvårdssamhällen, enligt F. O. § 34, utgjorde 1904 53.
Af fattigvårdsinrättningar, med undantag af de 3,000 mindre fattigstugor, hvilka upplåtits till bostäder åt en del hjon, funnos 1904:
fattiggårdar .................................. 360 arbetshus ...................................... 37 barnhem och uppfostringsanstalter ...... 18 fattighus...................................... 1,478
Summa 1,893 hvaraf å landet........ 1,752 med utrymme för 40,380 pers. i städerna .... 141 » » » 15,510 » Summa 1,893 55,890 »
Antalet understödstagare utgjorde 1904:
å landsbygden ...................... 156,006 i städerna............................ 78,633
eller tillhopa 234,639
Understödstagarna utgjorde i procent till folkmängden 1904:
å landsbygden ............................ 3,86 i städerna ................................. 6,44 i hela riket .............................. 4,46
Af understödstagarna utgöra, såsom naturligt, kvinnor största delen. Mot 100 understödstagande män svarade år 1904 173 kvinnor.
Understödstagarna 1904 åtnjöto full försörjning eller mindre understöd i följande procenttal:
fullt försörjda ........................... 33,3 delvis försörjda ........................... 49,1 tillfälligt understödda.................. 17,6
Hvad understödets beskaffenhet angår kunna understödstagarna fördelas i följande grupper: proc. I fattighus, fattiggård eller dylik anstalt befintliga ................................... 17,8 I mindre fattighus boende ............... 3,0 Utackorderade ................................ 13,2 Genom rotegång försörjda .................. 0,1 I sjukvårdsanstalt vårdade ................ 3,3 I sina hem understödda ..................... 62,5 På annat sätt understödda ............... 0,1
Källa: Project Runeberg ·
