Sida 760
Fattigvård
Medelkostnaden för hvarje understödstagare utgjorde:
å landsbygden i städerna i hela riket kronor: kronor: kronor: 1904 ..... 66,95 -- 99,64 -- 77,95
Kostnaden för full försörjning uppgick under 1904 till:
högst lägst i medeltal kronor: kronor: kronor: å landsbygden ............ 550 -- 50 -- 116 i städerna ............... 373 -- 85 -- 164 hela riket ............... 550 -- 50 -- 118
Samtliga fattigvårdssamhällenas fattigvårdskostnader utgjorde under 1904:
för landsbygden .................. kronor 10,375,468 för städerna .................... » 7,834,652 tillsammans kronor 18,210,120
Litt.: B. H. Dahlberg, "Bidrag till svenska fattiglagstiftningens historia intill midten af adertonde århundradet" (1893), G. A. Helsingius, "Handbok i fattigvård" (1899), A. O. Stenkula, "Om fattigvård" (1902), "Fattigvård och folkförsäkring" (Skriftserie utg. af Centralförbundet för socialt arbetes fattigvårdskommitté. Ser. I, 1--12, 1905--06. Ser. II, 1--7, 1906) och O. Bäckström, "Om fattiggårdar" (1907). A. Th. S. (E. P-i.)
I Finland förklarades genom kommunalförfattningarna af 6 febr. 1865 (nu gällande af 15 juni 1898) och 8 dec. 1873 den allmänna fattigvården vara en den borgerliga kommunens angelägenhet. Sedermera har, genom lagen 17 mars 1879 (delvis ändrad genom författningen af 6 aug. 1889), fattigvården ordnats enligt delvis andra principer än de förut i lagstiftningen erkända (jfr förordn. 22 mars 1852). Vid den nya lagens stiftande utgick man hufvudsakligen från den synpunkten, att samhällets skyldighet att åt nödställda lämna hjälp i möjligaste mån borde inskränkas, för att den enskilde skulle genom tvånget att hjälpa sig själf manas till arbetsamhet och omtanke. I detta syfte inskränktes den egentliga fattigvården till minderåriga, vansinniga, vanföra samt af långvarigare sjukdom eller ålderdomssvaghet lidande, hvilka sakna omvårdnad af annan, hvarförutom stadgades, att "andra nödställde må erhålla understöd efter fattigvårdsstyrelsens pröfning och i enlighet med det af kommunen antagna fattigvårdsreglementet". I och för kostnadernas bestridande medgafs åt kommun att, såvidt de vanliga inkomsterna därtill icke förslå, upptaga en personell afgift, som erlägges af samhällets samtliga arbetsföra medlemmar, hvilka äro öfver 16 år. Af den senare lagstiftningen må framhållas förordningen af 6 aug. 1889, hvarigenom röstberättigad kvinnlig medlem af en kommun förklaras valbar till led. i fattigvårdsstyrelse i stad äfvensom på landet, där denna styrelse icke utgöres af kommunalnämnd, samt kung. 2 okt. 1888 och 16 aug. 1893 om inspektion öfver fattigvården i Finland. Genom dessa kungörelser tillsattes för landet en fattigvårdsinspektör (se d. o.). Lagstiftningen rörande fattigvården underkastas f. n. revision genom en af regeringen 1904 i anledning af en landtdagspetition tillsatt kommitté. Antalet personer, som åtnjöto underhåll eller understöd af fattigvården, utgjorde 1878 (således före den nya förordningen) 61,412 eller 3,1 proc. af hela befolkningen, 1904 resp. 77,766 eller 2,7 proc. 1878 underhöllos i asyler eller voro utackorderade 13,142, rotehjon voro 13,311, och slutligen erhöllo 34,959 bidrag till sitt underhåll. Enligt åldern fördelade sig dessa så, att 38,177 voro äldre personer och 23,235 barn under 15 år. 1904 åter underhöllos i asyler 1,805 barn och 9,643 äldre än 15 år, utackorderade voro resp. 11,050 och 13,199, rotehjon 349 och 796, årsunderstöd erhöllo 4,209 och 15,255 samt tillfälligt understöd 3,799 och 17,661, således en summa af 21,212 barn och 56,554 öfver 15 år. De sammanräknade kostnaderna för den kommunala fattigvården stego 1878 till en summa af 2,208,482 mk och 31 penni eller 1 mk 11 p. på hvarje person af befolkningen; 1904 voro motsvarande tal 4,296,609 och 1 m. 50 p. Kostnaderna 1904 belöpte sig till å fattiggårdarna 1,240,626, å utackorderingen 1,664,863, å rotehjonen 96,867, årsunderhållen voro 756,872 och de tillfälliga understöden 537,381 mk (1 m. = 70 öre). B. C.*
Norges och Danmarks fattigvårdslagstiftning öfverensstämmer hvad angår såväl den historiska utvecklingen som nu gällande stadganden i sina grunddrag med den svenska fattigvårdslagstiftningen.
Huvudbestämmelserna för Norges legala fattigvård återfinnas i "Lov om fattigvæsenet" af 19 maj 1900. -- Rätt till fattigvård tillkommer "enhver, som savner midler til livsophold eller til kur og pleie i sygdomstilfælde og som er ude af stand til at erhverve det nödtorftige og heller icke har nogen forsörgelsespligtig, der evner at understötte ham." Reglerna för enskilda anhörigas försörjningsplikt äro i hufvudsak öfverensstämmande med i Sverige gällande. Dock åligger det uttryckligen fattigvårdsstyrelse att, om någon på ett oförsvarligt sätt försummar sin försörjningsplikt, öfvertaga den behöfvandes försörjning samt utkräfva ersättning för densamma hos den försörjningspliktige.
Fattigvården åligger kommunen. Såväl i stad som på landet skall särskild fattigvårdsstyrelse utses. Vederbörande prästman är själfskrifven ledamot, så ock polismästaren eller en medlem af magistraten i städerna. I öfrigt äro både män och kvinnor valbara.
Hvar fattigvården skall erhållas, bestämmes af hjemstavnsretten (hemortsrätten, se d. o.).
Det är öfverlämnadt åt fattigvårdsstyrelsen (fattigkommissionen) i fattigdistriktet att, med de inskränkningar lagen innehåller, bestämma ett sådant sätt för försörjning eller understöd, som på hvarje ort lämpar sig efter de fattiges behof och ställning samt andra för handen varande omständigheter. Den viktigaste af förenämnda inskränkningar består däri, att det sätt till försörjning af fattiga, som i äldre lagar kallas "omgangslægd" och som motsvarar vår äldre sockengång eller gång på roten (d. v. s. att den fattige turvis försörjes af de besutne inom fattigdistriktet), är förbjudet, så ock fattigas utbjudande till den minstbjudande å auktion (licitation). Barn skola utackorderas i fosterhem eller intagas i barnhem, och tillkommer det fattigvårdsstyrelse att verka för deras utbildning i nyttigt yrke. Tiggeri är förbjudet. Tvångsarbetshus kunna upprättas af hvarje kommun särskildt eller af flera gemensamt. -- Fattigvården bestrides genom en fattigskatt, som skall å landet uttaxeras dels såsom grundskatt, dels såsom afgift på förmögenhet och inkomst; i stad skall den i sistnämnda form uttagas. -- För fattigvårdens handhafvande kunna kommunerna indelas i underdistrikt, stående under ledning af ett s. k. "tilsyn"
Källa: Project Runeberg ·
