Read Runeberg

Läsebok för folkskolan: Afdelning 1 och 2

Originalsida 260
Originalsida 260
Originalsida 260
Originalsida 261
260–261

Sida 260

136. Kinnekulle efter Oktavia Carlén m. fl. (IV)

och omfattar icke mindre än tre hela kyrksocknar jämte delar af två andra.

Själfva berget består af olika stenarter, som genom sitt lagringssätt ofvanpå hvarandra visa, att de tillkommit i långt aflägsna och sinsemellan vidt skilda tider, då trakten ännu var en jämn sjöbotten och hafvet svallade däröfver och ur sig fällde det slam, som sedan bildat hela denna bergmassa. Underst på själfva urberget, som består af gnejs, hvilar ett lager af sandsten, ofvanpå detta ett lager af mörk kalksten (orstenskalk) med alunskiffer, därefter följer ett lager af röd eller gråhvit kalksten och därpå ett lager af lerskiffer samt slutligen en bergart, som blifvit kallad trapp därför, att den har benägenhet att spricka sönder i större eller smärre fyrkantiga pelare och att genom ras bilda liksom trappor eller afsatser. Trappen har kanske en gång i smält tillstånd brutit sig fram från jordens inre genom alla de lager, som nu ligga under den, och gjutit sig öfver dessa som ett täcke. Så väl kalkstenen som alun- och lerskifferlagren hafva talrika försteningar af kräftdjur, musslor och andra lägre djur, som blifvit inbäddade däri, då dessa lager ännu utgjorde hafsbotten.

Med hänsyn till växtligheten kan man urskilja trenne områden på Kinnekulle. Det öfre kännetecknas i synnerhet af barrskog, hvilken längre ned ersättes af björkskog. På det mellersta, som är rikt på bördiga åkrar och ängar, frodas många ädlare trädsorter, såsom lind, lönn, ask, al, ek, hassel, valnöt och vildt växande fruktträd. Det är på detta fält, som Kinnekulles vackra herresäten äro belägna. Af dessa äro Hellekis, Råbäck och Hönsäter mest berömda för sin naturskönhet. Kinnekulles vackraste plats anses vara den på Hellekis ägor belägna Mörkeklefs grotta. Den är en naturlig urholkning i kalken högt uppe på den nästan lodräta klippmur, som den här bildar. Med konstens hjälp har man gifvit grottan en regelbunden form, i det man belagt dess botten med släthuggna stenhällar och klädt väggarna med en betäckning af huggen sten. Taket utgöres af ett ofvan grottan långt framskjutande parti af själfva klippmuren. Längst inne i grottan framspringer en klar

Källa: Project Runeberg ·