Sida 1046
Australien.
450
Det är nog äfven hos oss så, att romantikerna mycket ifra för folkvisans studium. Men under det att t. ex. i Tyskland den förnämsta samlingen af gamla folkvisor göres af nyromantikerna, är det hos oss två göter, Geijer och Afzelius, som genom sin folkviscsamling i det fallet intaga främsta rummet.
Af vida större betydelse än dessa båda mer eller mindre ensidiga skolors medlemmar blefvo dock för vår litteratur de skalder, som, om de än med sina sympatier lutade åt det ena eller andra hållet eller voro upptagna i den ena eller andra kretsen, dock i det hela utvecklade sig själfständigt.
Deras rad börjas redan ät dem, som bilda en Öfvergång mellan
den gamla och den nya tiden, af Franzén, hvars betydelsefullaste alster föra honom till den förra, samt af Wallin, som i sina förnämligaste arbeten tillhör den senare.
Johan Olof Wallin (1779-1839) började i den gamla skolans anda. Han var en förträfflig sällskaps-visediktarc; därjämte diktade han lärodikter i gammalt maner. Sin största betydelse har han emellertid som andlig skald. Här företräder han lika kraftigt, som Franzén gjort det innerligt, en ny, djupare utveckling. Detta visar han dels i sitt
retoriskt praktfulla skaldestycke Dödens engel, dels genom sitt sanktionerade psalmboksförslag - i hvilket ej mindre än 126 psalmer äro författade af honom själf - detta religiöst-poetiska mästerverk, som man nu är i farten med att »revidera».
Jämte Wallin framträdde den man, som skulle trycka sin prägel på hela deri kommande utvecklingen, Sveriges i utlandet mest kände skald: Tegnér.
Esaias Tegnér (1782-1846) började som helt ung att dikta i den franska smakens anda, men öfvergaf dock snart denna riktning och slöt sig till goterna. Påverkad af dem, fattade han tycke för de nordiska ämnena, men hans omfattande bildning räddade honom från hvarje ensidighet. Han danade sin form i det klassiska Hellas' skola, och klar-
Wallin.
stora, 1819
Källa: Project Runeberg ·
