Sida 213
B. Fanerogamer eller fröväxter.
213
om dagen. Näringen är tvåfaldig: 1) förvandlas den råa, af rötterna upptagna närings vätskan till stärkelse; 2) delas den ur luften upptagna kolsyran i kol, som behålles, och syre, som frigöres. Detta kan endast ske i de förut omnämnda kulorna af bladgrönt, som därvid bli fulla af stärkelsekorn*). Därjämte fordras ljus. Bäst sker förvandlingen i gult ljus, sämst i rödt och violett, men alldeles icke i mörker. Andningen åter fortgår ständigt. Växter, som sakna bladgrönt (svampar, parasiter), kunna icke själfva bereda sig näring, utan lefva af andra lefvande eller döda organismers vätskor.
Bladens varaktighet sträcker sig hos oss blott till en sommar. I söderns länder äro träden ständigt gröna; de uttjänta bladen affalla småningom
Klyföppningar.
och ersättas af nya. Barrträdens blad blifva flere år gamla, granens 12-13 år. Då bladen affalla, lämna de efter sig ett märke på grenen («bladärret»). Dessförinnan ändras färgen till gul (lönn) eller röd (vin-ranka); därtill är kölden orsak.
*) Då stärkelsen försvinner, beror detta på att den förbrukats vid andningen eller omsatts till andra ämnen, t. ex. socker. Den spelar således samma rol som fettet hos djuren. För att kunna assimilera behöfva olika växter olika värme. Under det att tropikernas växter fordra 30°-40°, nöja sig barrträden med '/2°-1°. Nordliga löfträd äro likt murmeldjuret om vintern försänkta i dvala och upptaga ingen näring.
Källa: Project Runeberg ·
