Sida 212
B. Fanerogamer eller fröväxter.
212
säges vara fjädernervigt (ex.: alm), eller finnas flere förgrenade hufvud-nerver, då bladet kallas handnervigt (lönn), eller ock flere jämnlöpande nerver utan egentliga sidogrenar, enkelnervigt blad (gräsen).
Bladets inre byggnad. Bladens funktioner äro af två slag: andningen och assimilationen. Andningsprocessen. Bladet betäckes af en genomskinlig öfverhud, som ofta lätt kan lossas (t. ex. på ett syrenblad). Det inre utgöres af saftiga celler, som innehålla små, gröna kulor, s. k. bladgrönt. På bladens undre sida (hos flytande blad på den öfre) finnas talrika, mikroskopiska springor, omgifna af tvenne halfmån-formiga celler. Dessa s. k. klyföppningar leda till sammanhängande håligheter i bladets och stammens inre och äro växtens andningsorgan. Deras antal är ofta mycket stort, l-700 på hvarje kvadratmillimeter. Då det icke är meningen, att vatten skall inkomma i växten på denna väg, vidga sig de half-månformiga cellerna (»slutcellerna») vid regnig väderlek och tillstänga därigenom springan. -- Växterna andas på samma sätt som djuren, d. v. s. de upptaga syre och utandas kolsyra. Liksom hos djuren alstras därvid värme. Denna är dock vanligen omärklig. Hos Ama-sonflodens jättenäckros (Victoria regia) och i Callans hvita blom-hölster märkes likväl en värme-Blad af ek. ökning; likaså hos groende malt. Att lifsprocessen hos växterna
alstrar värme nog att smälta snö ser man på Alperna vid randen af den eviga snön. Tusentals små plantor, mest alpklockor (Soldonella) sticka om våren upp sina blomsterprydda stänglar ur snötäcket.
Assimilationen är en näringsprocess, genom hvilken under ljusets inflytande kol upptages och syre frigöres. Den är således raka motsatsen till andningen och kraftigare än denna, som därför ej märkes
Källa: Project Runeberg ·
