Sida 395
Elektricitet
Gnides en lackstång mot kattskinn eller ylle och sedermera närmas till flädermärgskulan, så attraheras kulan så, att den kommer i beröring med lackstången, hvarpå den genast bortstötes. Närmas en glasstång, gniden mot silke, till en annan flädermärgskula, så upprepas samma företeelse. Föras därefter dessa båda kulor intill hvarandra, så attrahera de hvarandra. Hade båda kulorna varit i beröring med lackstången eller båda med glasstången, så skulle de vid närmandet repellera hvarandra.
Fig. 54.
Vi kunna af dessa experiment sluta till att det finnes två olika slag af elektricitet; det ena slaget kallas glas- eller positivelektricitet (+), det andra har fått namn harts- eller negativelektricitet (–). Vidare sluta vi ock af de nämnda experimenten, att liknämnig elektricitet repellera, oliknämnig attrahera hvarandra.
Det är ej blott de nämnda kropparna, som genom gnidning blifva elektriska, utan alla kroppar hafva samma egenskap; men vid vissa, t. ex. metallerna, måste särskilda förberedelser göras, för att man må kunna uppvisa deras elektricitet. Man måste nämligen isolera dem, d. v. s. man fäster dem vid ett handtag af glas eller harts. Detta beror därpå, att metallerna äro ledare för elektriciteten, hvarigenom den, så snart den frambringas, genom handen bortledes till jorden. Glas och harts åter äro oledare; elektriciteten bevaras alltså.
Fig. 55.
För att mäta elektriciteten på en kropp användas s. k. elektrometrar. Man finner, att elektriciteten är utbredd endast på ytan och mest hopad på de ställen, där kanter och spetsar finnas; det är endast på en sferisk yta, som den är jämnt fördelad.
För att förklara elektricitetsfenomen begagna vi oss utaf antagandet om eterns tillvaro. Etern genomtränger alla kroppar och
Källa: Project Runeberg ·
