Sida 396
Elektricitet
sprider sig likformigt; de kroppar, på hvilka etern lätt utbreder sig, kallas för ledare af elektriciteten; de kroppar åter, som hindra etern att utbreda sig, äro oledare. Föres eter till eller från en kropp så, att den får mera eller mindre eter än i normalt tillstånd, säges kroppen blifva elektrisk. En kropp, som har öfverskott på eter, säges vara positivt elektrisk; den åter, som har brist på eter, är negativt. När således genom gnidning en kropp blir elektrisk, sker det på så sätt, att eter går öfver från den ena kroppen till den andra, hvarigenom den ena blir positivt och den andra negativt elektrisk.
Vill man framställa större mängder elektricitet, begagnar man sig af elektricitetsmaskiner. Vi skola här beskrifva den s. k. glaselektricitetsmaskinen (fig. 56). Denna maskin består 1) af en rund glasskifva, hvilken medelst en vef kan vridas omkring en axel och därunder gnider mot läderkuddar, bestrukna med tenn-zink-amalgam, samt 2) af konduktorn, som utgöres af en ihålig kula af messing stående på glasfötter. Glasskifvan får genom gnidning öfverskott på eter; denna öfvergår från glaset till konduktorn medelst mot glasskifvan riktade spetsar, hvilka stå i ledande förbindelse med konduktorn. Konduktorn får alltså öfverskott på eter, den blir således positivt elektrisk, under det att riftyget blir negativt.
Fig. 56.
Man antager, att eter repellerar eter; alltså, då eter hopas på en kula, uppkommer en allt större kraft, som sträfvar att drifva etern från kulan, och då kulan ej kan fullständigt isoleras, inträffar en tidpunkt, då den tillförda etermängden är lika stor med den bortgående. Kulan har då erhållit sin maximiladdning.
Vill man samla elektriciteten i större mängd, så begagnas en s. k. laddflaska (fig. 57), hvilken utgöres af en vanlig glasflaska, både utan
Källa: Project Runeberg ·
