Sida 711
Afrika.
115
Afrika sluter inom sig Egypten, världens sannolikt äldsta kulturland, och på norra kusten blomstrade i forntiden det rika och mäktiga Karthago. Det inre landet har däremot från urminnes tider varit en tillsluten värld, i hvilken endast stundom slafjägare vågat sig in på sina grymma människojakter, som under årtusenden utgjort Afrikas plågoris. Sedan muhammedanerna underlagt sig det nordliga Afrika, trängde de från nordöst in i landet söder om öknen, där de under medeltiden stiftade stora riken. Upptäckten af sjövägen till Indien förde vid nyare tidens början portugiser till Afrikas kuster, men det lockade dem ej med utsikt till lätt och rik vinst, och de trängde ej in i det inre af landet. Först i vårt århundrade har detta blifvit utforskadt af en rad djärfva resande, som ofta med lifvet fått bota för sitt outsläckliga forskningsbegär och bland hvilka Livingstone och Stanley obestridt intaga de främsta rummen. Den sistnämndes storartade upptäckter hafva från år 1877 bragt slutlig ordning och reda i vår kännedom om Afrikas inre och låtit detta framstå såsom ett af världens rikaste framtidsland. Men härigenom har det också lockat de europeiska staternas vinst- och maktbegär, och sedan 1880-talets början kifvas de om dess besittning. Inåt landet framtränga fransmännen från norr och engelsmännen från söder, där de vid världsdelens utkanter grundat blomstrande nybyggen, men de ha måst dela med sig stora sträckor åt tyskar och italienare samt den nybildade Kongostaten, medan Portugal i af-undsjuk vanmakt håller fast vid sin höghetsrätt öfver stora delar af Afrika. Ännu består dock på de flesta ställen européernas herravälde blott till namnet, och stora och små negerfurstar fortfara obestridt att med omänsklig grymhet utöfva sin barbariska makt.
I världsdelens nordöstra hörn, mellan Medelhafvet och Röda hafvet, ligger det urgamla kulturlandet Egypten kring Nilens nedre lopp intill näset vid Suez. Det regnlösa landet skulle vara en fullkomlig öken liksom Sahara, om ej Nilen genom sina regelbundet återkommande öfversvämningar spridde fruktbarhet kring sina stränder. Hvarje sommar, då snön smält på fjällsluttningarna i Abessinien, stiger floden öfver det låga landet, där dess vatten fördelas och sprides genom ett omsorgsfullt underhållet nät af dammar och kanaler, hvars bestånd utgör landets lifsvillkor. Sedan vattnet på hösten fallit undan, sår bonden i den feta gyttjan, som skänker honom de rikaste skördar, och åkerbruket är sedan
Buschman.
Källa: Project Runeberg ·
