Sida 1122
Australien.
Den vatikanske Apollon.
Det typiskt ideala draget hos den grekiska skulpturen har här lämnat plats för en verklighetssträfvan, som i sig själf är både karakteristisk och kraftig.
Denna epok börjar under de flaviska kejsarne.
Blomstringen är emellertid af kort varaktighet. Ståndbilderna gå öfver till att bli alltmera stela och anatomiskt bristfälliga. Började man i porträttstatyerna att införa dräkten af realistiska skäl, slutar man med att undvika framställningen af den nakna kroppen, därför att man förlorat blicken för den, förmågan att på en gång troget och ideellt återge den.
I relie ff ramställningen, som fick den rikaste utveckling på sarkofager och triumfbågar, börjar man nu att införa perspektivet och under den första i Rom framträdande kristna skulpturen äfven den symmetriska kompositionen. Reliefen råkar under denna tid in i en stilorenhet, som först Thorvald-
Detta drag framträder t. ex. i den farnesiske Hercules' oerhördt utvecklade muskulatur samt i sådana statyer som den borghesiske fäktaren. En själfständig ideell typ har emellertid den romerska skulpturen skapat, det är Antinoustypen, bilden af kejsar Hadriani älskling med det kvinnligt runda bröstet, det lockiga håret och den mot jorden sänkta blicken. Med denna typ har ett alldeles nytt drag kommit in i den glada, harmoniska och naiva antika konsten, det är melankolien, som för öfver till grundtanken1 i medeltidens kristna konst, offret.
På ett annat område inom skulpturen, hvilket först nu framträder, har Rom därjämte inlagt alltigenom själfständig förtjänst. Det är i den realistiska porträttskulpturen. Dess togabärande bilder och kejsarbyster äro originellt romerska.
Romersk kejsarslaty.
Källa: Project Runeberg ·
