Sida 936
Australien.
340
Till sist höra ock hit på jarnber affattade satirer, hvilkas mest kände representant är Archilochos från Paros, samt fabler.
Dessa båda versformer, den elegiska och den jambiska, bilda öfvergången till lyriken. De försök att uttrycka en inre känsla, som skönjas i dem, kommer till utbrott i denna.
Lyriken var, som sagdt, dorernas insats. Tiden för dess utveckling, som sammanfaller med utbildningen af musiken, den rena känslans konst, kan sättas till 670-440 f. Kr.
Början gjordes äfven här af eolerna, men utvecklingen blef den doriska stammens sak. Då eolernas lyrik var mera rent personlig, gaf dorernas uttryck åt för hela folket gemensamma känslor. Den utgjordes af hymner till gudarne eller andra sånger, som tolkade folkets känslor vid något bestämdt tillfälle, stridssånger o. d.
Som prof på det förra slaget stå Arions dityramber till Dionysos, sjungna af den kring gudens altare stående kören. Det senare slaget fann sin fulländning i Simonides' sånger till deras ära, som fallit vid Thermopylai och Salamis samt i Pindaros' oden, djärfva och eldiga segersånger vid de olika festliga spelen. Det af eftervärlden mest uppskattade af grekernas klassiska lyrik torde dock vara den lesbiska skolans, där den personliga känslan fick det mest omedelbara uttrycket. Till denna riktning höra den glödande Sapfo samt Anakreon, behagens, vinets och kärlekens skald.
Härmed är förberedelsens tid slut, och vi ha nått öfver till blomstringens lika lysande som korta epok.
Andra tidrymden,
Den attiska tiden (475-300 f. Kr.)
Denna tid är dramats samt de stora historieskrifvarnes, talarnes och filosofernas tid.
Anakreon.
Källa: Project Runeberg ·
