Sida 937
Australien.
341
Sedan ionierna i Mindre Asien och dorerna lämnat sin tribut, är det ionierna i Ättika, som nu träda fram och fullända verket. Här på Ättikas heliga mark är det, som det klassiska dramat f ödes. Utvecklingen går som genom ett trollslag. Knappt femti år behöfvas därtill.
Som alltid är det i samband med religionen dramats uppkomst står.
Det är de årligen återkommande festerna till Dionysos' ära, som äro dess vagga.
Det lyriska elementet var folkets dityramber vid festen, det episka dess ledares berättelse om gudens öden. Det första steget var att sätta dessa element i förbindelse med hvarandra och införa en dialog mellan körens ledare och en viss medlem af kören. Då detta var gjordt, fanns dramat i sin enklaste form redan till. Denna nyhet tillskrifves athenaren Thespis, som lefde i midten af det sjette århundradet före Kr.
Det grekiska dramat har, som alla andra, de två arterna tragedi och komedi. Tragedien uppstod vid de stora eller stadsdionysierna, komedien vid de mindre eller landtdionysierna. Båda gåfvos som en gärd åt Dionysos och under den i Grekland så vanliga formen af offentliga täflingsspel. Sitt namn fick tragedien däraf, att kören, som deltog i utförandet, var klädd i bockhudar (tragos = bock).
Den grekiska tragedien är till sin form strängt regelbunden. Den består, när den är färdigbildad, dels af dialogen, dels af de körer, som ofta afbryta dess gång. Dess ämnen togos till en början ur Dionysos' historia, sedan ur gudasagorna i allmänhet och slutligen ur hjältesagorna. Öfver den kretsen gick den aldrig. En egendomlighet med den var att den till en början var skrifven i form af trilogier, d. v. s. att det ämne, som skulle framställas, behandlades i tre med hvarandra sammanhängande stycken. Dessa uppfördes på samma dag och efterföljdes af ett kort s. k. satyr spel.
l fråga om uppförandet märkes den egenheten, att, hur stort personernas antal än var, de aldrig under den klassiska tiden utfördes af flere än tre skådespelare, af hvilka då hvar och en hade flere roler att återge.
Skådespelarne voro försedda med mask samt uppstoppade, så att de sågo större ut än i verkligheten. De uppträdde på själfva scenen. Kören, som beledsagade sin sång med af mätta dansrörelser, syntes på en plats nedanför scenen, ungefär där orkestern är placerad på våra teatrar.
Dramat uppfördes i sträck, utan mellanakter.
Sin första form fick det, som sagdt, af Thespis, sin vidare utveckling af Aischylos, sin fulländning i formellt hänseende under Sofokles. Tecken till dess börjande förfall visade sig redan under den siste af de tre stora tragöderna, Euripides.
Källa: Project Runeberg ·
