Tillbaka Read Runeberg

Enhvar sin egen lärare. Undervisningskurser för själfstudium

Originalsida 1094
Originalsida 1094
Originalsida 1094
Originalsida 1095
1094–1095

Sida 1094

Australien.

498

annat ett kraftigt uppsving. Detta uppsving betecknasinom de bildande konsternas värld genom framträdandet af den romanska konsten.

Denna stil med sina tunga imponerande massor, sina fasta murar ocli sin prägel af solid, men något tryckande kraft karakteriserar väl den tid, då den kyrkliga hierarkien stod på sin höjd och behärskade hela samhällslif vet, men kyrkan ännu också verkligen inom sina fasta bålverk behöfde skänka den fridsamme en lugn och tryggad fristad mot den yttre verldens stormiga och vilda lif.

Kyrkobyggnaderna voro, sorn redan är nämndt, de byggnadsverk, där den romanska arkitekturen företrädesvis, ja, nästan uteslutande utvecklade sig; dock ej endast i kyrkorna själfva, utan äfven i de klosterbyggnader, som vanligen sattes i förbindelse med dem och, omgifna af fasta murar, tillsammans med kyrkorna bildade som en skyddad borg. I de korsgångar, som förbinda kyrkor och kloster, liksom i de senares matsalar, visar stilen en karakteristisk prägel. Något tjänar den ock till att smycka feodalherrarnes borgar, men förnämligast är det dock i själfva kyrkorna man skall studera den.

Plan af eu romansk kyrka.

Man bibehöll inom dem basilikans grundplan, som emellertid utbildades på ett mot den förändrade ritualens behof svarande sätt.

Formen blef fortfarande långkyrka ined tre eller fem skepp, ett alltmera utbildadt tvärskepp samt i absidens ställe ett förlängdt kor.

Koret icke blott förlängdes; dess golf, redan i basilikorna ofta något höjdt öfver långhusets, förhöjdes ytterligare, och under detta förlades en särskild, låg kyrka, den s. k. kraftkyrkan eller kryptan.

Taket var stundom ännu platt, i allmänhet var det dock hvälfdt; hvalfven voro antingen tunnhvalf eller korshvalf. Den bågform så väl hvalfven som fönstren hade var rundbågen, först senare under den s. k. öfvergångsstilens slut spetsbågen.

Hvalfven hvilade icke längre på af arkitraver eller arkivolter förbundna kolonner, utan de bärande delarna koncentrerades till färre, men kraftigare murpelare, till en början med kolonner emellan. Dessa äro oftast försedda med attisk bas, kort, tjockt skaft och tärningsformadt kapital.

Källa: Project Runeberg ·