Sida 397
Elektricitet
och innan öfverdragen med stanniol, men så att öfre kanterna äro bara, hvarigenom den inre och yttre beläggningen på intet ställe beröra hvarandra; flaskans öppning är täppt med en kork, genom hvilken nedgår en metalltråd, som står i beröring med den inre beläggningen och hvars öfre ända slutar i en kula. Om denna kula sättes i förbindelse med elektricitetsmaskinens konduktor, under det att den yttre beläggningen sättes i förening med jorden, så hopar sig positiv elektricitet på den inre beläggningen. Denna elektricitet verkar (genom influens) framalstrande af negativ elektricitet på den yttre beläggningen. Dessa båda slag af elektricitet, skilda åt af glaset, binda hvarandra, hvarigenom utströmning hindras. Sättas de båda beläggningarna i ledande förbindelse med hvarandra, så förena sig de båda elektricitetmängderna genast, till och med innan ledningen blifvit fullständig, i det elektriciteten hoppar öfver vid mindre afbrott, hvarvid gnistor synas.
Sker denna urladdning genom vår kropp, känner man en elektrisk stöt, som är mer eller mindre stark alltefter flaskans starkare eller svagare laddning.
Fig. 57
Vid alla elektriska urladdningar, där gnistor synas, höras tillika sprakande ljud, som äro starkare eller svagare efter gnistans storlek; och där elektriciteten är mycket stark, uppkommer en betydlig knall. Detta ljud beror därpå, att luften kastas undan för att genast åter strömma tillbaka. Gnistans färg kan variera betydligt och beror på de ämnen, mellan hvilka den alstras, samt äfven på den gas, i hvilken den går öfver; det är nämligen dessa kroppar, som glöda. Då luften vid afbrottsstället förtunnas, kunna gnistorna få betydlig längd; de blifva därvid mindre lysande och skarpa samt öfvergå till ett mer eller mindre utbredt ljus.
Redan i början af 1700-talet jämförde fysiker åska och blixt med ljudet och ljuset från en elektricitetsmaskin, och 1752 lyckades Franklin uppvisa dessa båda sakers identitet. Under ett åskväder uppsläppte han en vid ett hampsnöre fäst pappersdrake, på öfre sidan försedd med metallspetsar. Snöret fästes vid ett isoleradt järnstycke. Sedan ett lätt regn fallit, hvarigenom snöret blef ledare, erhöll han gnistor ur järnstycket.
Senare forskningar hafva visat, att atmosferen alltid är laddad med elektricitet, hvilken hopar sig på molnen. Denna elektricitet ger ock genom influens upphof till elektricitet i jorden. Vid starkare
Källa: Project Runeberg ·
