Sida 398
Elektricitet
laddning urladdar sig elektriciteten mellan molnen eller mellan ett moln och jorden, hvilket fenomen vi kalla åska. Sker urladdningen mellan molnet och jorden säges åskan slå ned och träffar då vanligast högt belägna kroppar. Äfven, då urladdningen sker mellan molnen, kunna farliga verkningar iakttagas på jorden, i det den elektricitet, som af molnets elektricitet var bunden vid jordytan, blir fri oclv sprider sig; detta fenomen kallas bakslag.
Samtidigt med blixten alstras ljud, men då ljusets hastighet är mycket större än ljudets, höra vi knallen långt efter blixten.
För att skydda byggnader för åskans härjningar föreslog Franklin användning af åskledare. Denna utgöres af en järnstång, hvars öfre ända är försedd med en platinaspets samt räcker högre än takets högsta punkt; stången går nedåt vid sidan af huset och står i ledande förening med detsamma; åskledarens nedre ända är nedgräfd i jorden eller står i förening med t. ex. vattenledningsrör.
Kommer ett åskmoln öfver en åskledare, verkar det fördelande på etern i stången. Är molnet laddadt med negativ elektricitet, strömmar eter ut genom spetsen; är molnet försedt med positiv elektricitet, strömmar eter in genom spetsen, och i båda fallen neutraliseras molnet.
Norrsken är ett fenomen, som visar sig på himlahvalfvet kring nordpolen och stundom sträcker sig så högt, att det kan synas till och med ända till Italien. I Sverige, i synnerhet i de nordliga delarna däraf, är det ett mycket vanligt och praktfullt fenomen. Det börjar vanligen med en gulhvit ljusbåge, hvars högst belägna punkt ej sällan ligger i den magnetiska meridianen; därpå uppstiga mångfärgade ljusstrålar med betydande hastighet mot zenit (högsta punkten på himlahvalfvet) samt bilda understundom en ganska regelbunden figur, liknande en krona, som fått namn af norrskenskronan.
Norrskenen kunna uppträda hvarje årstid och vid hvarje tid under dygnet, men antalet och styrkan af fenomenen äro underkastade förändringar. Alla år äro icke lika rika på norrsken; man har ådagalagt, att norrskenen äro underkastade periodiska förändringar, hvilka omfatta en tidrymd af 11 år. Denna periodicitet öfverensstämmer fullständigt med magnetnålens variationer. Något, som är mera öfverraskande, är att vi finna samma periodiska gång uti ett annat fenomen, som visar sig hos en från oss mycket aflägsen himlakropp, nämligen uti solfläckarnas framträdande. När solfläckarnas antal är störst, så inträffar detsamma med norrskenens antal och äfvenledes med storleken af de magnetiska variationerna.
Prof. Ångström i Upsala började år 1866 studera norrskenet med hjälp af spektroskopet och fann först en linje mellan gult och grönt samt sedermera flere andra. I norrskenet förekomma inalles 12 spektrallinjer, hvilka sammanfalla med de linjer, som erhållas, då
Källa: Project Runeberg ·
