Sida 399
Elektricitet
spektroskopet riktas mot ett glasrör (s. k. geisslers rör), innehållande förtunnad luft, som blifvit försatt i lysande tillstånd genom en elektrisk ström.
Ur spektralanalysen veta vi, att ett spektrum med ljusa linjer uppkommer endast af en gasformig kropp i glödande tillstånd. Man kan däraf sluta, att de gaser, som ingå i atrnosferen, af norrskenet försättas i glödande tillstånd, och denna omständighet utgör ett viktigt bevis på norrskenets elektriska ursprung. Vi skola längre fram försöka förklara uppkomsten af åska och norrsken.
De upptäckter och framsteg inom elektricitetsläran vi redan omnämnt gjordes redan före midten af 1700-talet. Ett betydande steg framåt tog vetenskapen genom följande år 1789 af Galvani, professor i Bologna, gjorda försök, genom hvilket lades grunden till den efter honom uppkallade galvanismen.
Han fäste ett grodben vid en koppartråd och upphängde tråden vid ett järnstaket, hvarvid han fann, att hvarje gång grodbenet vidrörde staketet uppkommo ryckningar i benet. Däraf slöt han, 1) att elektricitet uppkom inom grodbenet och 2) att metallerna endast tjänade till att öfverföra elektriciteten.
Detta af Galvani gjorda experiment förmådde Volta, professor i Pavia, att anställa en mängd liknande försök, hvarvid han kom till den slutsats, att elektriciteten frambringades af metallernas beröring och att grodans vätskor endast tjänade till ledning af elektriciteten. Men då det syntes oförklarligt, huru elektriciteten kunde alstras endast genom kontakt, så uppträdde samtidigt en ny åsikt, förfäktad af Fabroni, den s. k. kemiska teorien, hvilken antog, att elektriciteten uppkom genom en kemisk verksamhet mellan metallerna och vätskorna; denna åsikt har biträdts af flere framstående fysiker, bland andra af Faraday.
Man har funnit, att, då två kroppar, hvilka som helst, beröra hvarandra, alstras elektricitet, och då Edlund äfven visat, att därvid värme förbrukas, har man numera antagit beröring som orsak till elektricitets utveckling. Den kraft, som därvid är verksam, kallas elektromotorisk kraft. Storleken af denna kraft är olika alltefter de olika kroppar, som beröra hvarandra, men är oberoende af deras storlek och form. Denna kraft drifver etern från den ena kroppen till den andra, till dess att den positiva och negativa elektricitetens dragning på hvarandra blifvit så stark, att den motverkar den elektromotoriska kraften, då jämvikt inträder.
Man delar kropparna i afseende på den elektromotoriska kraft, som vid deras beröring alstras, i två grupper, nämligen ledare af första och ledare af andra ordningen. Det första slaget, till hvilket i synnerhet metallerna höra, består af kroppar, som kunna ordnas i en s. k. tensionskedja, i hvilken en föregående kropp vid beröring med en
Källa: Project Runeberg ·
