Sida 1088
Australien.
för äro de första basilikorna, då tillgången på gamla goda kolonner var rik, de bästa; ju senare de byggas, dess okonstnärligare bli de.
Kolonnerna sammanbundos af en arkitrav eller arkivolter, och öfver dessa reste sig i det höga midtskeppet af fönster genombrutna väggar.
T midtskeppets bakgrund var en halfrund absid eller nisch, afsedd för prästerna och smyckad af rika mosaiker. In till absiden kom man genom den högt hvälfda s. k. triumfbågen, öfver hvilken väggen prunkade i den rikaste mosaikutsmyckning.
I de senare basilikorna, där antalet präster var stort, skildes långhuset från absiden af ett tvärskepp, och kyrkans grundplan fick formen af ett kors.
Basilikans tak var vanligen platt, i icke få fall af trä.
Plan af en fornkristen basilika.
Framför basilikan låg i äldre tider en stor gård, omgifven af kolonnader och afsedd för de ännu odöpta. Sedan ersattes den af ett mindre, täckt förrum.
Till sitt yttre voro basilikorna konstlösa; endast framsidan pryddes med målningar, som dock ej hade någon arkitektonisk prägel.
Graf- och dopkyrkorna åter voro centralkyrkor, uppförda efter mönstret af de gamla romerska rundbyggnaderna.
De bestodo af ett först rundt, sedan ofta kvadratiskt eller mång-hörnigt rum, öfvertäckt med -en kupol och sedan tillökadt med korta korsarmar med halfkupoler samt omgifvet af kolonngångar.
Denna stil utvecklades till sin största fulländning i östromerska riket, men vackra prof på den finnas äfven i Norditalien.
Af basilikabyggnaderna är San Paolo, utanför Rom, uppförd under 300-talet, det kanhända vackraste profvet. Den har ett väldigt fem-skeppigt långhus, uppburet af 80 kolonner, bakom detta ett med en
Källa: Project Runeberg ·
