Sida 1118
Australien.
522
mit längre, och de grekiska skulpturerna stå än i dag som oöfver-träffade mönster.
Härtill samverkade många omständigheter. Bland hellenerna med deras fria och sunda författning, där hvar man var man för sig, och i ett klimat, där den vänliga naturen aldrig injagade skräck eller bäfvan, samt under en uppfostran, som till den högsta grad af fulländning utvecklade kroppens styrka och smidighet, där ögat dagligen i gymnastiksalarna vandes att se härligt utbildade nakna kroppar, måste just den konst, hvars mål det är att framställa människokroppens ideal, utbildas till fullkomlighet.
Hellas' gudar voro redan i dikten idealiserade människor, och de blefvo det än mer i skulpturen. Gudarne voro nämligen här som i Indien de, som mest framställdes, men hur annorlunda än däri Deras styrka och skönhet var endast den högst utvecklade mänskliga. Krigsgudens kraft framställdes icke genom att han fick tre par armar, utan därigenom, att hela hans kropp gaf bilden af en man på höjden af fysisk styrka.
Ej heller framställdes en egenskap hos gudarne därigenom, att man gaf dem delar af djurkroppar. I stället sattes de djur, hos hvilka den hos guden förhärskande egenskapen ansågs finnas, som attribut bredvid guden. Attributet spelar en mycket stor rol i den grekiska skulpturen; man kan på det genast veta, hvilken gud det är man har för sig. Så framställes Zeus med örnen, Athene smed ugglan, Hera med påfågeln bredvid sig.
Endast i vissa obetydliga detaljer bibehåller den grekiska skulpturen, för att antyda en egenskap, en djurform. Så har t. ex. den snabbe Hermes ett par små obetydliga vingar på fötterna.
Materialet för statyerna var stundom guld och elfenben, men vanligast den härliga pariska marmorn.
Skulpturerna voro fria konstverk för sig, men de tjänade arkitekturens ändamål och användes vanligen att på ett harmoniskt sätt smycka templen.
Gudens ståndbild stod inuti cellan. Grafvelns tynipanon pryddes af en symmetriskt ordnad grupp, och långs cellans vägg eller utefter frisen på de ioniska templen löpte en relief.
Den grekiska skulpturens historia indelas i fyra epoker.
Under den första, som räcker till persisk-grekiska krigen, äro formerna ännu något tunga och stela, men statyerna ha en allvarlig värdighet och kraft.
Till denna tid räknas de flesta metoprelieferna på de d orisk a templen samt gafvelgruppen på templet i Aigina. De äro ännu stela i formen, men visa en fullt klar uppfattning af gruppens komposition,
Källa: Project Runeberg ·
