Sida 413
Elektricitet
för galvanoplastiska ändamål, för belysning och för kraftöfverföring. Dessa strömmar alstras af dymamo-elektriska maskiner, som konstruerats på grund af nyssnämnda iakttagelse.
De första maskinerna af ifrågavarande slag voro försedda med magneter af stål och kallas magneto-elektriska maskiner. År 1867 funno Siemens och Wheatstone, att man utan användande af stålmagneter kan erhålla strömmar; de utbytte nämligen permamenta magneter mot elektromagneter. Dessa maskiner kallas dynamo-elektriska.
Då en stark ström kretsar omkring ett järnstycke, blir det magnet, som vi redan förut sagt; denna magnetism försvinner sedermera i det närmaste, men en ringa del kvarblifver dock och är tillräcklig att, om en ledning bringas i rotation i närheten af järnstycket, i densamma framkalla en ström; ledes denna ström omkring elektromagneten, så förstärkes densamma för att i sin tur förstärka strömmen, o. s. v.
De strömmar, som alstrades i de första magnetomaskinerna, voro växelströmmar; de gingo nämligen ena gången i en riktning, andra gången i motsatt riktning; det behöfdes därför s. k. strömvändare för att få strömmen att gå i samma riktning.
Vi skola försöka lämna redogörelse för en dynamomaskin, som kan sägas ligga till grund för våra nuvarande maskiner af detta slag, en maskin, som på ett enkelt sätt förvandlar mekaniskt arbete till elektriska strömmar, hvilka ock utan strömvändare alltid gå i samma riktning i den yttre ledningen.
Det var belgiern Gramme, som år 1870 uppfann denna maskin. Den utgöres af en hästskoformig elektromagnet (fig. 70), mellan hvars poler roterar en järnring, beklädd med flere knippen koppartråd, hvilka stå i beröring med hvarandra, därigenom att deras ändar gå till metallplattor, fästa vid ringens axel. I dessa knippen induceras strömmar, på så sätt att strömmarna på ena sidan om 0-punkterna (fig. 71) gå i en riktning, på andra sidan i motsatt riktning, såsom ses af figuren. De mötas vid plattan a, som ligger rätt öfver ena 0-punkten; där uppfångas strömmen och utledes medelst borstar af metalltråd samt återkommer till maskinen vid b.
Fig. 70.
De båda magnetpolerna göra järnringen till magnet eller kanske bättre till två magneter med sina poler vid n och s, och då en magnet kan betraktas som en solenoid, så följer däraf, att, då en ring föres
Källa: Project Runeberg ·
