Sida 714
Afrika.
118
kristendomen. Sedan mer än två tusen år bildar det ett rike, som bibehållit sig under ständig kamp med sina muhammedanska grannar, men numera är stadt i djupt förfall och hemsökt af inre oroligheter. Italienarne hafva sedan några år lagt under sig en del af landet i närheten af Röda hafvet.
Afrikas nordliga medelhafskust från Egypten till Atlantiska hafvet liknar till klimat och naturbeskaffenhet i hög grad det midt emot liggande södra Europa, och äfven massan af folket, som tillhör berbernas stam och talar hamitiska språk, påmnrner starkt om det senares invånare. Araber, här kallade morer, och turkar bilda de härskande klasserna. Yid midten af denna kust anlades i forntiden talrika feniciska nybyggen, bland hvilka Karthago genom sitt behärskande läge midt emot Sicilien vid den hafsarm, som förenar Medelhafvets västra och östra hälft, för någon tid blef den förnämsta sjömakten vid detta haf, till dess det efter en fruktansvärd kamp dukade under för romarne. Med ett kort afbrott under folkvandringen lydde landet under Rom och Konstantinopel, till dess Muhammeds efterföljare inemot år 700 gjorde sig till herrar och med eld och svärd utrotade den ej långt förut införda kristendomen. Ända in i vårt århundrade voro dessa kusters invånare genom sitt sjöröfveri en skräck för hela Europa, till dess fransmännen 1830 gjorde slut på ofoget genom Algiers eröfring. Detta område, äfven kalladt Algeriet, bildar sedan dess ett raskt uppblomstrande franskt nybygge med en hastigt tillväxande befolkning af invandrare från södra Europa. Numera har äfven fursten eller be j en i det öster därom belägna Tunis, hufvuddelen af det forna kartagiska området, måst erkänna fransk öfverhöghet, medan det ännu östligare Tripolis intill Egyptens gräns lyder under turkarne. Endast Marocko längst i väster, midt emot Spanien på de höga Atlasbergens sluttningar, utgör ännu ett själfständigt, föga kändt rike under en despotisk sultan. På dess kust innehafva spanjorerna några handelsstäder.
Sahara eller den stora öknen, som innanför kusten sträcker sig öfver Afrikas hela bredd från Nilens grannskap till Atlantiska hafvet och från Atlas i norr till Senegal, Niger och Tsad i söder, är endast delvis betäckt af sand och skulle på stora sträckor vara fruktbart land, om ej den brännande hettan hindrade molnen att afbörda sig sin fuktighet. Här och där förekomma dock större och mindre oaser i stort antal och ofta af mycken fruktbarhet, där källor och bäckar lämna tillräckligt med vatten. Mellan oaserna leta sig handelsvägarna fram från båda sidor af öknen, utefter hvilka köpmännen, till skydd mot röfvare förenade i stora flockar eller karavaner, frakta sig själfva och sina varor med hjälp af kameler. Öknens folk äro berber af olika stammar samt araber, här kallade beduiner, till sitt lefnadssätt nomader med stark benägenhet för röfveri liksom alla ökenfolk. De äro mesta-
Källa: Project Runeberg ·
