Sida 832
Australien.
236
med glädje ödmjuka sig för påfven. Men ingen rättelse kom, utan endast en sträng befallning om ovillkorlig underkastelse. Dä denna uteblef, följde en bannlysning, och nu var brytningen fullständig. Luther, hvars anhängare ökades med hvar dag, tog det afgörande steget, då han 1520 offentligen uppbrände den påfliga bannlysningsbullan. Därefter var ingen återgång möjlig, och Luther drefs allt längre på reformatorns farliga väg. I stället för påfvens rätt att döma i trossaker satte han det mänskliga förnuftets pröfningsrätt, så långt dess utslag stämma öfverens med bibelordet, som med uteslutande af den kyrkliga traditionen gjordes till trons enda rättesnöre; i stället för yttre verkhelighet sattes den människans hela inre lif genomträngande, i goda gärningar mäktiga tron såsom salighetsvillkor. Stämd inför den kejserliga kröningsriksdagen i Worms 1521, vidhöll han sina lärosatser frimodigt, ehuru under stor inre bäfvan. Kejsarens högsinthet skyddade honom frän det öde, som drabbat Hus i Konstanz, och under skydd af kurfursten Fredrik den vise af Sachsen arbetade han på sin öfversättning af bibeln för att göra denna tillgänglig för hvar man. I stället för den allmänneliga påfvekyrkan ville han sätta en tysk folkkyrka och gynnade därför allt, som kunde lända till att stärka det nationella medvetandet gent emot romerskt inflytande.
A andra sidan vågade han ej lämna fritt spelrum åt alla de olika meningar, som bröto sig mot hvarandra, sedan påfvemaktens anseende var borta. De öfverdrifter, som hans ifrigaste anhängare gjorde sig skyldiga till, och de vilda bondeuppror, som gåfvo ett våldsamt uttryck åt den allmänna oron i sinnena, afskräckte Luther från att gå alltför långt. För att stäfja befaradt s j älf svald såg han ingen annan utväg än att i stället för påfvens myndighet i trossaker sätta landsherrens. l stället för den allmänna kyrkostaten trädde alltså en mängd skilda statskyrkor, och härvid funno furstarne sin fördel, på samma gång indragningen af kloster och kyrkogods öppnade dem en rik inkomstkälla. Af sådana skäl fick reformationen många anhängare, särdeles bland de nordtyska furstarne. På samma gång ifrade Luther väldigt mot den reformation, som samtidigt med hans egen börjats i Schweiz af Ulrik Zwingli och som hufvudsakligen i fråga om nattvardsläran skilde sig från hans egen. Ett försök att förlika de båda reformatorernas åsikter misslyckades fullständigt, och så delade sig reformationens vänner genast från början i två allt framgent skilda, hvarandra bekämpande hufvudgrenar, lutheranerna och de reformerta. På grund af sin protest mot ingrepp i deras lärofrihet kallades de med ett gemensamt namn protestanter. Under allt detta befann sig kejsaren i en ganska brydsam ställning. Själf en finbildad, i trossaker fördragsam man, borde han icke haft något att invända mot en kyrklig ordning, som satt den kejserliga myndigheten i den påfligas ställe. Hade det varit honom möjligt att
Källa: Project Runeberg ·
