Sida 884
Australien.
288
Bland revolutionens fältherrar gjorde sig snart Napoleon Bonaparte bemärkt framför alla andra, Född 1769 på ön Korsika, som Frankrike året förut förvärf vät, kom han 1796 vid tjugosju år i spetsen för den franska hären i Italien, hvilken han förde från seger till seger, så att Österrike 1797 såg sig tvunget att afsluta freden i Campo Formio med uppgifvande af alla sina italienska besittningar. I ersättning fick det sig underlagdt Venedigs en gång så mäktiga, men i föråldrade former länge sedan förstelnade republik, den Bonaparte med ett maktspråk upphäfde. Hela Italien var i fransmännens våld och uppdelades af dem i republiker med gammalromerska namn; Genua blef den liguriska, 'Milano den cisalpinska republiken o. s. v. Af Schweiz och Holland, som Frankrike äfven intagit, gjordes republikerna Helvetien och Batavien. Bonapartes namn flög på ryktets vingar öfver världen, och hos den unge hjälten vaknade ärelystna planer till lif. Ett äfventyrligt fälttåg till Egypten skulle hota Frankrikes farligaste och oförsonligaste, på hafvet alltjämt öfverlägsne fiende England i dess indiska välde. Bonaparte följdes äfven till Egypten af sin vanliga segerlycka - ehuru engelska flottan under sjöhjälten Nelson tillfogade den franska ett förfärligt nederlag vid Åbukir 1798 - och sagolika rykten gingo snart i Europa om hans bedrifter och planer. Men under hans frånvaro voro de franska vapnen icke lyckliga. Österrike började åter krig, och Ryssland, där Katarina 1796 aflidit, förenade sig med det. Frankrikes härar fördrefvos från Tyskland och Italien, och Bonaparte, som i östern såg sig ej mycket kunna uträtta, vände om därifrån med ett lysande fältherrerykte. På hösten 1799 störtade han det odugliga direktorium, upplöste med våld de bägge råden och införde en ny författning med honom själf som förste konsul. Därmed var det i själfva verket slut med republiken, ty Bonaparte utöfvade en nästan oinskränkt makt, som han tills vidare dolde under republikanska former.
Han förstod dock väl att uppbära sin makt. Vid Marengo 1800 vann han åter en lysande seger på italiensk mark, och äfven pä andra håll voro de franska vapnen segerrika. Fienderna tvungos å nyo till fred; i Luneville 1801 och i Amiens 1802 bekräftades Frankrike i besittningen af alla sina eröfringar. Allt, hvad Eichelieu och Ludvig XIV drömt om, hade republiken i segerrik kamp med halfva Europa på några få år uppnått. Hela västra rhenstranden med österrikiska Nederländerna voro i dess våld, i sydöst voro Alperna dess gräns, sedan konungen af Sardinien nödgats afstå Savoyen och Nizza, Schweiz och Holland voro dess vasaller, och Spanien hade från fiende blifvit desss bundsförvant. Med påfven, som återfått en del af sitt land, hvilket republiken beröfvat honom, afslöts 1801 ett fördrag eller konkordat, som återställde den af revolutionens stormar hårdt skakade katolska kyrkan på för Frankrike ganska förmånliga villkor. Då Bonaparte äfven bragte
Källa: Project Runeberg ·
