Sida 886
Australien.
290
franska republikens lagstiftningsarbete till en storartad afslutning genom den berömda, i många länder efterbildade Code Napoleon, syntes han lika stor i fredens värf som i krigets. Han kunde nu ha stått som Europas skiljedomare och gjort sitt land till hufvudmakten i ett stort europeiskt statsförbund - om han till sin öfriga storhet äfven kunnat foga själf behärskningens och begränsningens. Men det kunde han ej. Snart oroades åter Europa af en ny fransk maktutvidgning, då republiken införlifvade Piemont och Parma i öfre Italien och konungen af Sardinien måste draga sig tillbaka till ön af samma namn. Förste konsulns gränslösa ärelystnad var ej till freds med att han 1802 låtit tilldela sig konsulsvärdigheten på lifstid. 1804 den 2 december lät han af påfven högtidligen kröna sig till fransmännens kejsare under namn af Napoleon L
Den nye kejsarens tioåriga regering blef en enda följd af krig. England hade redan 1803 åter öppnat striden, och den yngre William Pitt, den äldres son, var lika outtröttlig som någonsin i att bekämpa Frankrike och uppväcka nya fiender mot dess härskare. Nelson köpte med sitt lif den lysande segern vid Traf älgar öfver franska flottan 1805. Men slagen till sjös, förstod Napoleon ännu som fordom att segra till lands. Detta blef honom så mycket lättare, som hans fiender ej voro eniga eller uppträdde med samlad kraft, utan läto slå sig en efter annan. Segern vid Austerlitz 1805 förödmjukade i grund Österrike och kostade det i freden i Pressburg året därpå en stor del af dess område. Segern vid Jena 1806 var nära att kosta Preussen dess tillvaro som själfständigt rike, och i freden i Tilsit 1807 måste det afstå alla sina landskap väster om Elbe. Den unge ryske tsaren Alexander /, Katarinas sonson, blef från Napoleons fiende hans vän och ifrigaste beundrare, och vidtgående planer till Europas delning afhandlades mellan dem. Första frukten af dessa planer var Rysslands anfall på Sverige 1808, hvars konung Gustaf IV Adolf i half sinnessjukdom trodde sig kallad genom gudomlig uppenbarelse till Napoleons förgörare, men nu straffades med Finlands förlust 1809. Men ännu alltjämt stod England kvar på stridsplatsen, lika oförsonligt och lika obetvingligt, så länge Napoleon ej kunde mäta sig med dess flotta. Dess kamp mot republiken hade ej varit riktad mot de nya idéerna, utan mot Frankrikes växande makt, som hotade dess välde på hafvet och dess kolonier och som därtill från Scheldes utlopp i olycksbådande grannskap hotade dess egna kuster. För konungahuset var det dessutom en h j ärtesak att på fastlandet skydda sitt kära Hannover mot den väldige eröfråren. För Napoleon måste också alla hans planer sammanfalla i det enda syftet att krossa England. Det kunde ej ske med segrar på hafvet, ej heller med ett länge planlagdt anfall från Boulogne vid Kanalen. För Napoleon återstod nu endast att så kännbart som möjligt träffa det i dess
Källa: Project Runeberg ·
