Sida 888
Australien.
292
utanför Moskvas portar i rikets gamla hufvudstad. Ryssarne drogo sig allt längre undan och förödde landet bakom sig, liksom fordom under Dareios och Karl XII, och en vacker dag gick själfva Moskva upp i lågor. Kejsaren såg ej någon utväg att få slut på kriget och måste börja ett återtåg, som midt under den strängaste vinterköld och trader ständiga öfverfall från ryssarne upplöste sig i en brådskande flykt.
Ändtligen var den oöfvervinnelige öfvervunnen, och detta var tecknet till en allmän resning mot honom. Nästan alla Europas furstar ingingo en ny koalition mot honom, och Tysklands folk, som lidit mest af hans öfvermod, reste sig som en man. Den svenske kronprinsen, hvars val rätteligen skulle utmärka Sveriges anslutning till Napoleons politik, fann det mera enligt med sin egen och sitt nya hemlands fördel att sluta sig till koalitionen. Fåfängt visade Napoleon i motgångens dagar hela sin fältherrestorhct; öfvermakten var för stark, och i tredagarsslaget vid Leipzig, där större härmassor än världen skådat sedan Attilas dagar, mätte sina krafter på Gustaf Adolfs gamla slagfält, led han i oktober 1813 ett afgörande nederlag. Striden förflyttades nu till Frankrikes jord, under det Karl Johan, som ej direkt ville bära vapen mot sitt gamla hemland, drog sig ur striden för att eröfra Norge från Danmark, som blifvit djupt förorättadt af England och i det yttersta stod på Napoleons sida. Denne hade i det längsta hoppats på slutlig seger och ej gått in på de förmånliga fredsanbud koalitionen gjort honom, men måste slutligen finna sig i sitt öde och nedlägga kronan samt draga sig tillbaka till den lilla ön Elba vid Italiens västkust. De förbundna ryckte 1814 in i Paris, konungadömet förklarades återställ dt, och på dess tron uppsattes Ludvig XVLs broder och efter hans sons död närmaste arf vi n ge Ludvig XVIII.
För segrarena gällde nu närmast att dela det napoleonska arfvet. En kongress af makternas ombud församlades 1815 i Wien under ledning af Österrikes statsminister furst Metternich, som varit själen i förbundet mot Napoleon. Om en sak var man ense, att Frankrike skulle förlora alla sina eröfringar och återföras till sina gamla gränser. Men i öfrigt voro anspråken så omöjliga att förena, då en hvar ville rikta sig på grannens bekostnad, att de stridiga intressena voro nära att leda till öppna fientligheter mellan de nyss förbundna - då som en blixt den nyheten spred sig, att Napoleon lämnat Elba och med några hundra trogna åter stod på Frankrikes jord. De härar, som sändes ut att möta honom, gingo som en man öfver på hans sida, och den nye konungen, öfvergifven af alla, måste fly ur landet. Själfbevarelsedriften förde nu åter makterna samman; Napoleon måste till hvad pris som helst göras oskadlig, och vid Waterloo i Belgien led han i juli 1815 efter glänsande prof på tapperhet det sista afgörande nederlaget. Det var slutet på hans andra kejsardöme, de s. k. hundra dagarna, och
Källa: Project Runeberg ·
