Sida 891
Australien.
295
granterna att ursinnigt förfölja revolutionens män. Så djupt hade dock dess reformarbete trängt, att de motvilligt nödgades låta mesta delen däraf äga bestånd. I Spanien var konung Ferdinand VILs första åtgärd att upphäfva 1812 års fria författning, som landet gifvit sig under kampen mot Napoleon, och återställa enväldet under den katolska prästmaktens hägn. En resning utbröt 1820, som tvang konungen att för en tid återställa 1812 års författning, men den undertrycktes snart åter med hjälp af en fransk här enligt den heliga alliansens grundsats, att hvarje stormakt var skyldig att kväfva alla revolutionära rörelser i sitt grannskap. Enligt samma grundsats undertryckte Österrike ett samtidigt uppror i Neapel med liknande syfte. Frihetens vänner satte sitt enda hopp till England, som med sin konstitutionella författning stått oberördt af revolutionens stormar och som gått ur den väldiga striden såsom segrare, med ansenligt förstoradt kolonialvälde, om också med en ofantligt förökad skuldbörda. England uppträdde ock såsom frihetens försvarare i de folkrörelser, som utbrutit i spanska Amerika och som från 1810 till 1830 under ledning af Bolivar m. fl. ledde till dess söndrande från det egen nyttigt utsugande moderlandet och förvandling till en krets af själfständiga, men af inre oroligheter sönderslitna republiker, medan Brasilien samtidigt lösgjorde sig från Portugal och 1822 blef ett eget kejsardöme under den portugisiske prinsen Pedro I. Englands handlingssätt i denna sak var dock lika mycket anlagdt på att i Amerika öppna en ny marknad för den engelska handeln med utträngande af den spanska, som där förut utestängt alla medtäflare.
Europa såg på 1820-talet en ny stat uppstå i Grekland, som 1821 reste sig mot turkarnes förtryck. Serbiens föredöme, som 1815 efter långa strider lyckats med ryskt bistånd tilltvinga sig en halft själfständig tillvaro, eggade grekerna till en resning, som likt de flesta på Balkanhalfön var lika mycket ett religionskrig som en frihetskamp. De stolta forntidsminnen, som äro förenade med det helleniska namnet, tillvunne dem öfver allt i Europa de lifligaste sympatier, som stegrades till sin höjd, då den store engelske skalden Byron offrade sitt lif för den grekiska saken. Striden fördes i flere år med stor grymhet och växlande lycka, men fick en för Grekland gynnsam utgång, då England, Frankrike och Ryssland åtogo sig dess sak. Ryssarne, som i ett krig på Napoleons tid frånryckt turkarne landet mellan .Dnjestr och Donau, gingo öfver Balkan och tvungo Turkiet att i freden i Adrianopel 1829 medgifva Greklands fullständiga oberoende. Befrielsen var dock blott half, enär Turkiet behöll de nordgrekiska landskapen och Egeiska hafvets flesta öar. Efter en orolig öfvergångstid blef Grekland ett konungarike, hvars förste konung 1833 blef Olto, son af grekernas värme vän konung Ludvig af Baiern.
I Ryssland regerade sedan 1825 Alexanders broder Nikolaus I,
Källa: Project Runeberg ·
