Sida 941
Australien.
345
voro för allt uppslukande och allt behärskande, att romaren skulle bli i tillfälle att inom konstens och litteraturens värld skapa något själfständigt nytt. Här upptager han i stället helt enkelt och bildar efter sin art det bästa den antika kulturvärlden hade att bjuda, grekisk konst och grekisk litteratur.
Af inhemskt ursprung har den romerska litteraturen endast att bjuda på uppslag, som aldrig komma till en själfständig utveckling, då hela konstpoesien, när vi kunna tala om en sådan, danas efter grekiskt mönster.
Af dessa nationella uppslag må här endast nämnas fescenninerna, ett slags kväden vid bröllop och landtliga fester af ofta mycket slipp rigt innehåll, saturer, ett slags dialoger af blandadt innehåll, samt atel-lanerna, ett slags plump maskkomedi med stående typer, en förebild till den italienska commedia deir arte. Dialogen var vanligen improviserad och handlingens gång mycket kort. Af folkpoesien var detta den enda form, som lefde kvar i konstpoesien. Under kejsartiden togo nämligen en del författare upp den, och man gaf på teatern, när en tragedi spelats, som ett muntert efterspel en atellan, liksom man i Grekland efter en tragisk trilogi alltid gaf ett satyrspel.
Den romerska konstpoesien börjar, kan man säga, ungefär samtidigt med de puniska krigen. Man har indelat den i fyra perioder, den första, förberedelsens tid, från 277-29 f. Kr., den andra, den klassiska epoken eller guldåldern, under Augustus (29 före-14 efter Kr.), den tredje, silfveråldern, från Tiberius till kejsardömets höjdpunkt under Hadrianus (14-138) samt den fjärde, kopparåldern, under kejsardömets förfall (138-379).
Första tidrymden.
Förberedelsens tid. (277-29 f. Kr). Ett tecken till att poesien i Rom ej vuxit upp på nationell mark är att här den af dess arter, som då regelbundet kommer sist som de andras blomma, dramat, här kommer först.
De båda romerska skalder, som först möta oss i dess litteraturhistoria, äro nämligen komediförfat-tarne Plautus och Terentius.
Båda bilda sina komedier efter den senare attiska komediens form, det vill säga, det är det borgerliga lustspelet, ej den stora politiska komedien, de odla. Gemensamt för båda är att de ha en del ofta återkommande, likartade figurer samt att handlingen Terentius
ofta är ganska plump. Olikheten däremot är att Plautus är mera frisk, folklig och har vida större uppfinningsförmåga. Terentius är finare, elegantare till formen, men mera torr.
Källa: Project Runeberg ·
