Sida 979
Australien.
383
korset, där den tanken uttalas, att ett tillägnande af Kristi försoningsdöd genast utplånar alla synder, och Sin äras hämnare, där det framställes som en helt naturlig sak, att tre menniskors lefnadslycka tillspillogifves för tillfredsställandet af en kunglig nyck.
Jämte sina världsliga dramer skref Calderon äfven lysande, tros-glödande och högt beundrade autos.
Af Calderons samtida är Augustin Moreto y Cabana, död 1669 i Toledo, den mest kände. Hans fina komedi Stolthet mot stolthet, uppförd i olika öfversättningar här i Sverige, är en af den spanska dramatikens förnämsta prydnader.
Samtidigt med denna på nationell grund fotade dramatik utvecklade sig äfven en riktning af samma slag som marinismen i Italien, en skola, där förkonstlingen och ordprakten drefs till en ytterlig öfverdrift. Denna skola, som ansåg sig som särskildt litterärt bildad gent emot de mera folkliga dramaturgerna, hade som sin främste målsman Luis de Gongora, död 1627. Han vann många anhängare, men han bekämpades äfven af flere bland sina samtida, icke blott bland dramaturgerna, utan äfven bland lyrikerna. Bland dessa hans motståndare må främst nämnas Francisco Oomez de Quevedo y Villegas, död 1645, en lyriker af hög rang samt dessutom genom sin satiriska berättelse om den store ärkeskälmen Paul af Segovia en efterföljare till Mendoza.
Det förfall gongorismen betecknar märktes alltså ej så mycket under denna epok, men under den nästa, då alstringskraften hos författarne är borta och endast efterbildningsförmågan finns kvar, då framträder det så mycket tydligare.
Fjärde tidrymden.
Förfallets och den slafviska efterbildningens tid. 1700- och 1800-talen.
Lika lysande som den spanska litteraturens blomstringstid var, lika hastigt kommer dess förfall. Knappt hade Karl ll:s testamente satt en fransk furste på Spaniens tron, förrän den nationella anden äfven inom litteraturen synes vara utslocknad. Inom dramat och novellen göra visserligen en del författare, sådana som Antonio de Zamora och Francisco de Islas, försök att kämpa för det nationella elementet, men det är förgäfves. Det är Frankrikes pseudoklassiska litteratur, som trycker sin stämpel på Spaniens liksom hela det öfriga Europas smak, och här framträder en hel rad af os j älf ständiga harm are.
Slutligen inverka äfven nyromantikens stora diktare på den spanska litteraturen. Victor Hugo och Byron ha i José de Espronceda en talangfull lärjunge. Men något märkbart återgående till landets egna
Källa: Project Runeberg ·
