Sida 982
Australien.
38C
Vidare må här ägnas en kort återblick åt dramats utveckling.
Liksom det var i Frankrike, som det andliga dramat först fick sin fulla utveckling, var det äfven här dramatiken först lösgjorde sig från beroendet af kyrkan, först genom att de i de andliga spelen inflätade komiska scenerna utvidgades på de allvarliga ämnenas bekostnad, sedan genom att ur dessa komiska scener uppstodo själfständiga farser.
Dessa farser voro ofta plumpa och råa, men friska, lustiga skildringar ur tidens folklif.
Det är i synnerhet tvenne korporationer, ett skrå unga jurister kallade Les clercs de la Basoche, samt en samling ynglingar ur fina familjer, sammanslutna under namnet Les enfant sans souci, som åstad-kommo denna emancipation. De förra spelade s. k. farces, bland hvilka en, advokaten Pathelin, i något ändrad form bibehållit sig ända till våra dagar. De senare gåfvo en sorts satiriska Småstycken, kallade »sotties».
Och härmed kunna vi börja vår framställning af den nyare tidens franska litteratur.
Första tidrymden,
Öfvergångens tid. 1500-1550.
Vid ingången till den franska nationallitteraturens panteon möter oss en egendomlig jättegestalt, en af alla tiders mest omskrifne författare, den burleske komikern och satirikern Franpois Rdbelais.
Rabelais är ännu i mycket kvarstående på medeltidens grund. Han har samma drastiska språk, samma djärfva vändningar som fars-författarne, men det är en hel ny tids tankeinnehåll, som - än direkt, än doldt under ironiens mask - sjuder i hans skrifter. Han är icke i formen klassicitetsifrare, men han är till sina arbetens innehåll den forskande, sökande, nedbrytande och nydanande renässansmannen.
Han föddes 1483 i Poitou, skulle först studera till präst, men fann snart munkens kåpa för trång, slog sig i stället på medicinen och praktiserade dels i Lyon, dels i Montpellier samt dog slutligen 1553 i Paris.
Alla sina jäsande idéer, sin bitande sarkasm mot den medeltida åskådningen och sin samtids alla lyten inom de mest skilda klasser samt äfven sina drömmar om ett annat tillstånd har Rabelais samlat i de båda fantastiska romanerna Gargantua och Pantagruel. De äro affattade på ett i hög grad egendomligt språk, en blandning af grekiska, munklatin och franskt landsmål, som gör dem mycket svåra att förstå, men äfven i hög grad stegrar det burleska intryck de göra.
Var Rabelais en förkämpe för det nya, se vi åter i denna periods andra två mest betydande litterära företeelser en anknytning till det gamla, den ene inom lyrikens, den andra inom contens sfer.
Källa: Project Runeberg ·
