Sida 111
modersmålet. Härigenom blef hon föregångare till reformationen i Sverige. Hon fordrade nämligen en innerligare kristendom, än kyrkan på hennes tid kräfde, ja, hon dristade sig att tala mot påfvedömet.
213. Kalmarunionen.
Stormännen i Sverige hade år 1363 inkallat en tysk hertig, Albrekt af Mecklenburg, och hyllat honom såsom konung. Han kom dock aldrig till någon verklig makt, ty stormännen förblefvo rådande och styrande i landet. Slutligen ledsnade de vid konung Albrekt och bjödo Sveriges krona åt Margareta, som var regerande drottning i Danmark och Norge.
Innan Margareta mottog den erbjudna kronan, fordrade hon dock säkerhet för att stormännen icke skulle uppföra sig emot henne såsom mot konung Albrekt och hans företrädare. De borde därför afsäga sig de företrädesrättigheter, de tillvällat sig under senare tiden; dessutom borde de till henne öfverlämna rikets alla slott och län. Sedan stormännen lofvat detta, hyllades Margareta såsom Sveriges regentinna. Aret därpå besegrade Margaretas trupper, som bestodo af danskar, norrmän och svenskar, Albrekts tyska här vid Falköping och togo honom själf till f^nga. Albrekts anhängare innehade väl ännu flera äf rikets fasta platser, men omsider öfverlämnades déssa till Margareta. Albrekt frigafs sedan mot en dryg lösen och lämnade landet.
Sålunda var nu Margareta härskarinna öfver Nordens tre riken. Dessa voro dock hvar för sig obetydliga i förhållande till andra stater i Europa. Åtskilda kunde de blifva ett lätt byte för främmande inkräktare, i synnerhet om de försvagades genom inbördes strider, hvaremot de, förenade, icke lätt kunde öfvervinnas. Margareta hade länge umgåtts med tanken på att söka varaktigt förena dem' med hvarandra. Därför lät hon välja sin systerdotterson, den unge Erik af Pommern, till konung i Sverige och Danmark. I Norge var han redan konung på grund af arf. Därpå sammankallade hon vid pingsttiden 1397 till ett
