Sida 124
led brist. Hans värfvade trupper klagade öfver soldens uteblifvande, ocli vintern var i annalkande. För hvarje dag försämrades Kristians läge.
Kristian visste dock, att svenskarne, som ej gärna betvingas med våld, lättare öfvervinnas genom sig själfva. Han sände därför några ansedda män att méd goda ord, löften och smicker förmå de motspänstiga att gifva sig under Kristian. Bland sändebuden var den gamle Hemming Gad, som tillförene varit en ifrig motståndare emot danskarne. Kristina blef bestört, då hon hörde Sturarnes gamle vän tala till danske konungens bästa. Hon afvisade den gamle med förakt. Men denne förmådde dock, att herrarne och en del af borgerskapet blefvo benägna att underkasta sig konung Kristian. Åf sitt eget folk blef Kristina tvingad att gifva vika dock på hederliga villkor, hvilka försäkrade henne själf och fäderneslandet om alla lagliga fri- och rättigheter.
Det dröjde dock ej länge, förrän Kristian bröt sina löften och tillställde det ryktbara Stockholms blodbad. Kristina blef då framkallad för att dömas för sitt motstånd mot danske konungen. Hon försvarade sig värdigt och frimodigt. Men hon fördes tillika med modern och flera andra svenska kvinnor till Köpenhamn, där de inkastades i Blå tornet. Lidanden och sjukdomar bortryckte flera af dem. Bland dessa var Kristinas mor.
Sedan Sverige åter kastat af det danska oket, återfick Kristina friheten. Hon kom tillbaka till Sverige, gifte sig efter några år med Johan Turesson och förblef med honom städse en trogen undersåte under konung Gustaf. Ar 1559* dog hon på Hörningsholm och begrofs i Trosa landskyrka.
219. Stockholms blodbad.
Sedan Kristian II lagt Sverige under sig, sammankallade han ett riksmöte till den 1 november 1520. På detta hyllade» han till Sveriges konung, och den 4 november kröntes han i Nikolai kyrka af ärkebiskop Gustaf Trolle. Konungen svor då att styra riket med infödda män, att ébeskydda kyrkan och alla försvarslösa, att akta allas fri- och rättig-
