Sida 196
förtviflan, då han såg segern ryckas sig ur händerna. Hans gamla grå skymmel blef skjuten; han sprang upp på en ny häst och ville åter föra sina trupper i elden, men de lydde honom icke mer; han bad, han bönföll, han hotade, han grät af harm men förgäfves. Upplöst var all ordning, borta all lydnad. Den kejserliga hären spridde sig i flykt öfver fältet, och Tilly måste följa sina soldater. Själf var han nära att blifva fången och räddades endast med möda.
7.
Så var segern vunnen. Tilly hade måst vika för Gustaf Adolf. Den senares nyuppfunna krigskonst hade bestått profvet mot den gamla. Viktigast af allt var dock, att protestanterna genom detta slag blifvit befriade, och att katolikerna aldrig mer återvunno sin makt. Visserligen fortgick kriget ännu en half mansålder, men det trettioåriga krigets världshistoriska resultat, protestantismens seger, var i själfva verket redan nu vunnet. För Sverige utgjorde den stora vinsten af slaget, att det genom denna seger skördade en i alla tider ovansklig ära, och att det genom samma seger lyftes till en stormakt bland Europas stater, hvilken plats det mäktade behålla intill århundradets slut.
236. Krigssång.
O, yngling, om du hjärta har att trampa fäders fjät, flyg till ditt fosterlands försvar, dö, eller rädda det!
Så ljufligt är ej källans sus bredvid en blomsterstrand, så härligt icke dagens ljus som död för fosterland.
237. Slaget vid Lytzen.
Wallenstein, den tyske kejsarens fältherre, hade brutit in i Sachsen. Eld och svärd betecknade hans väg. Han lät nämligen sina vilda skaror förhärja landet för att därigenom tvinga Sachsens kurfurste att afstå från förbundet med Gustaf Adolf. Denne skyndade då det betryckta landet till hjälp så mycket hellre, som han skulle vara afskuren från Östersjön och hemlandet, om Wallenstein behärskade öfvergångarna öfver Elbefloden.
