Sida 620
384. Kristendomens utbredande i det romerska riket.
1.
Under de romerska kejsarnes tid utbredde sig kristendomen småningom alltmer i de land, som lydde under deras välde. Detta skedde likväl ieke utan häftigt motstånd. Kejsarne voro emot de kristna, emedan dessa vägrade att bevisa dem gudomlig vördnad såsom hedningarne, hvilka antände rökverk framför deras bildstoder. De hedniska prästerna voro emot de kristna, emedan antalet af dem, som tjänade deras gudar och besökte deras tempel, dagligen blef mindre. Många fruktade, att kristendomen skulle upplösa romerska staten, då den förnekade denna stats gudar. De kristna förföljdes sålunda ofta och häftigt, och man räknar icke mindre än tio allmänna förföljelser, som under de första århundradena tid efter annan utbröto mot dem.
Men långt ifrån att nedslå eller försvaga den kristna kyrkan tjänade dessa förföljelser i stället till att alltmer stärka och utbreda den. När de kristna förbjödos att hålla sina sammankomster i städerna, så församlade de sig i ödemarken, i aflägsna skogar och bergklyftor, där de under natten eller i morgongryningen höllo sin gudstjänst. När de hotades med de strängaste straff, om de icke offrade åt afgudarne, gingo de med frimodighet döden till mötes hellre, än de förnekade sin tro. De, som sålunda ledo döden, kallades martyrer. Deras ståndaktighet stärkte många, och därför sades det, att martyrernas blod var ett utsäde för kyrkan.
2.
En sådan martyr var Polykarpus, den åldrige biskopen i Smyrna, en af aposteln Johannes lärjungar. Under det kejsar Markus Aurelius styrde i Rom, utbröt en blodig förföljelse mot de kristna i Smyrna, och den svage ståthållaren gaf efter för folkets raseri, ehuru han för egen del ej var de kristnas fiende. Dessa gisslades på det grymmaste, kastades för vilda djur eller brändes på bål. Men de visade sig under plågorna så tåliga, att man ej hörde
